Nayati har kommit hem till sina föräldrar!!!

Under sex dygn har MKIS och omgivningen i Mont Kiara suttit fast i ett grepp av fasa. Fredag morgon 7.40 kidnappades Nayati Moodliar från barnens skola av tre indier och trots en lärares ingripande lyckades de få med sig Nayati i bilen. Finns det någon värre mardröm för en förälder. Alla runt omkring familjen, med skolan i spetsen, har försökt hjälpa familjen och polisen på bästa sätt och planscher som denna har satts upp i tusental runt om i Kuala Lumpur.

I morse, den 3 maj, kom så nyheten alla har hoppats och bett för under dessa dagar ut på Facebook:


To all our family/friends/supporters of Nayati.

We have got NAYATI back!!!

He is back to our arms again! Thank you all for your support! We will post soon!

Thank you - Moodliar Family


Kort därefter lades bilden nedan ut när han återförenats med sin familj. Här kramar han sin lillasyster, som går i ettan på skolan. Den bilden säger allt!

I morse körde jag Fredrik till skolan för Anna skulle ha sin IB exam nr 2 och den började inte förrän ett i eftermiddag. Denna gång den första i matte. Tankarna for i huvudet när jag körde på skolan. Det känns så absurt att se hur världen har sin gång, barnen leker och allt flyter på som vanligt, samtidigt som man förstår den totala skräcken hos familjen Moodliar som tidsmässigt just nu bara kan räkna tiden i FÖRE och EFTER. Detta vacuum innan man vet att ens barn är säkert. Varje morgon har tankarna på Nayati varit de första och varje kväll de sista. Tårarna har svalts och framför Anna har vi sagt att hon ändå måste plugga för att komma in på sitt universitet, även om allt detta bara känns krasst och värdsligt just nu.

När meddelandet kom ut på Facebook släppte allt och tårarna bara rann. Ringde Michi direkt och sprang sedan upp och väckte Anna med den fantastiska nyheten. Allt man hållit inne släppte och lättnaden bara sköljde över oss.

Ett litet tag senare kom följande press release ut:

We are delighted to tell you that Nayati is back home with us and although it has obviously been a very traumatic time for him he appears at this stage to be in good shape. We cannot begin to say how proud we are of him and the way that he has coped with the events of the past week.

We have been overwhelmed by the support we have received from all our friends here in Kuala Lumpur and all over the world. We are unable to find the words to express our gratitude but we will never forget what they did for us.

Even more surprising, because it was so unexpected, has been the support of people whom we have never met - and are never likely to meet – in countries as far away as Zambia and the USA, who have offered their time, skills and, in many cases, money, without any expectation of any form of compensation. We are so grateful for their help.

We also appreciate very much the tremendous practical and moral support we have received from the Netherlands Embassy and in particular the Ambassador, Mr Paul Bekkers. With his help we were able to surmount some “interesting” technical problems.

Finally we would like to express our gratitude to the Government of Malaysia, specifically the Royal Malaysian Police. Their number one priority from the start has been the safe return of Nayati and they have been most careful not to do anything that might have jeopardised his safety. We have enjoyed and will continue to enjoy our stay in this wonderful country.

As we are sure you will understand, Nayati’s kidnapping is the subject of an ongoing investigation so we are unfortunately not at liberty to reveal any of the details of the case at this stage.

There will be a press conference on Friday. Details to follow.
Thank you. - Moodliar Family

Efter ett Sweamöte och lite pyssel kände jag att jag bara ville åka till skolan och känna stämningen och den positiva känslan som nu måste råda. Var där redan halvtre och det kändes i luften att någor var på gång. Hela föräldraföreningen stod i breezeway och väntade. Vad jag inte visste var att alla elever blivit kallade till samling i aulan kvart i tre. Med poliseskort kom så Nayati till skolan och ett vrål steg upp ur allas strupar, tårarna rann och applåderna gick som åska. Hans mamma och pappa var på plats, liksom skolans rektor, Mr Walt Morris.

Inne i aulan reste sig alla upp när han kom in med sina föräldrar. Applåderna dundrade och alla bara skrek. Hans klasskamrater ropade: We love you Nayati och inte ett öga var torrt. En sån liten stark kille. Efter en kort presentation av rektorn klev Nayati fram i talarstolen, log brett och sade: I am back! I am safe and I haven´t been hurt. I thank you for your support and I have read what you have written on Facebook. Att man inte bara dog. Vilka känslor i hela publiken!

Så modigt att komma till skolan direkt och möta alla sina klasskamrater. Tanken var nog att han skulle gå hem med sina föräldrar efter att kort ha visat sig och tackat för allt stöd. Istället gick han hela trappan upp i aulan där alla sjundeklassare satt och kramade folk till höger och vänster och satte sig ner en stund bland sina kamrater, medan vår andra rektor, Gary Melton, sade ytterligare några ord innan han släppte iväg alla studenter.


Nu hoppas man att familjen får ro, att Nayati får ordentligt med hjälp för sin psykiska hälsa och att Mont Kiara och dess familjer får vara ifred. En tacksamhetens tanke till alla som har hjälpt till, var och en på sitt sätt. Ikväll kommer vi att krama om våra barn lite extra!