Man slås av vissa svenska fenomen när man är hemma. Ett är sophanteringen. Innan jag skulle ge mig iväg idag så åkte jag till Ica Kvantum för att slänga massor med skräp, uppsorterat i papper, tidningar, glas, metall, plast osv. Flera bilar stod parkerade och människor gick omkring med olika kassar och slängde pliktskyldigast allt i rätt container. Kände mig rätt stolt över att vara svensk. Vi försöker i alla fall bidra lite till miljön med det vi kan. I Malaysia slängs allt i en papperskorg och det finns väldigt lite sortering. Det börjar komma lite, men det är en lång väg kvar att gå.
Vädret visade sig från sin sämsta sida igår och idag, vilket jag bara är tacksam för. Känns inte lika svårt att lämna då!
Har kämpat tappert dessa sista dagar med att skrapa fönstren i köket fria från miljoner fönstermålningar. När barnen var små höll vi på mycket med det. Det är inte det lättaste att få bort dem när de suttit på plats i 15 år. Tog en bild för att komma ihåg hur mycket som är kvar nu när jag åker. Det som sitter här är mindre än hälften, så mycket fick jag bort. Det blir till att fortsätta i jul. Ett riktigt handarbete med rakblad och skrapa, skrapa, skrapa...
Halvfyra kom pappa och Gudrun och hämtade mig för att köra ut till Landvetter. Incheckningen gick jättebra, men i tullen blev jag stoppad för jag hade ett mystiskt långt föremål i min ryggsäck. Skrattade gott när jag kom på vad det var. Vax och stearin ger tydligen utslag som metall i kameran. Tulltjänstemännen drog också på munnen när de såg vad jag tog fram och jag fick förklara att jag skulle vara borta till jul.
Så är det dags att lämna Sverige igen efter en av de bästa somrarna på hur länge som helst. Dagar med temperaturer på upp emot 30 grader, vattentemperaturer på 24-25 grader, besök av och hos mängder med vänner och släkt. Som alltid är det svårt att lämna, men jag vet att när jag sätter ner fötterna på malaysisk mark så kommer det att kännas väldigt bra också. Nu väntar resten av familjen på mig där.
Resan blev ett äventyr. Planet stod inne när jag kom till gaten, men väl på så meddelades vi att det var storm i Amsterdam och att planet skulle bli minst en halvtimme försenat. Bye, bye KL, tänkte jag, med tanke på vad Anna råkade ut för när hon åkte. De behöver 50-60 minuter för att hinna få över bagaget till nästa plan. Med till KL var även en annan KL-bo, Olof Rapp. När vi äntligen kom iväg landade vi i Amsterdam 20.20 och vårt nästa plan skulle gå 20.50. Även om vi bara hade en halvtimme på oss tänkte vi att det var i alla fall värt att chansa och det blev långa benet före till gate E20. Halvnio var vi där. Turen var med oss och det var ingen kö i passkontrollen ut från Schengen. Först lyste det rött när de scannade min biljett, men rätt som det var blev det grönt och vi släpptes igenom. Svettiga, men lyckliga, kunde vi boarda planet och med KLMs nya regler kunde vi vara säkra på att bagaget var med eftersom man annars inte får flyga. Åh så otroligt skönt att få komma iväg och inte fastna i Amsterdam igen!!!
