Så landade vi då först i Bangkok. Där blev det en timmes stopp innan vi flög vidare till KL.
Lägger in min Facebookberättelse här istället för att skriva en ny blogg :)
"Så landar vi i Malaysia igen efter sex månader på olika ställen i Europa. Mest i Sverige så klart. När flygplansdörrarna öppnas slår värmen emot oss, så välbekant, precis som lukten på KLIA. Jag skulle kunna känna igen var jag landat även med förbundna ögon. Män klädda i gröna kostymer och kvinnor i sina vackra, mönstrade dräkter med långa kjolar tar emot oss och visar vart vi ska gå. Även här är det helt tomt. Alla affärer och kaféer är stängda och det enda man hör är surret från banden vi glider fram på med vårt handbagage.
I Sverige har vi fått ladda ner en app, MySejahtera, som nu kommer till användning. Vi får scanna en QR-kod, ett dokument öppnas och vi får fylla i våra uppgifter. Namn, ålder, passnummer, address, flyg och sittplats skall fyllas i. När allt är klart kommer det upp en röd ruta. På min funkar det fint, men ingen röd ruta kommer på Michis telefon. Efter flera försök så får han ge upp och personalen vinkar fram honom. "Ok, Ok, only slow internet". Vi får passera tågen man normalt tar, gå ner för en trappa och ombord på en buss som tar oss till huvudterminalen.
Väl inne blir vi stoppade direkt och appen med dess röda ruta efterfrågas. Jag blir genomsläppt och scannas för hög temperatur. Allt är ok. Michi visar sin app som inte funkat och blir igenomvinkad ändå. Skönt!
Vi kommer nu fram till en rad med bänkar där rymdklädd personal sitter. Vi får slå oss ner och fylla i ytterligare ett formulär. Namn, ålder, passnummer, adress, flyg och sittplats får fyllas i igen. Detta formulär är för Covid-testet vi strax skall få ta. När blanketten är ifylld till belåtenhet läggs den i passet. Vi får nu gå fram till nästa station.
Här får vi lägga våra pass i en låda. Vi lägger dem på pass som redan ligger där och efter oss kommer andra passagerare som lägger sina pass ovanpå våra. Ju fler folk som kommer desto längre ner hamnar våra pass och de som jobbar tar det översta passet hela tiden. Ingen bra taktik. Som genom ett under plockar de plötsligt fram en ny låda att lägga pass i och vår låda börjar tömmas. Så är det äntligen vår tur att testas. Pinnar i svalget och långt in i näsan och sedan är vi klara.
Vi snirklar oss vidare och följer en gång inramad av vita plastband. Vi får inte gå för nära de som går framför. Till slut hamnar vi vid en kassa där Covid-testet skall betalas. Man kan välja kontant eller kort-betalning. Alla har nästan kort och personen som skall ta emot kontanter sitter utan att ha något att göra. Kön växer snabbt bakom oss. Priset är 150 ringgit för lokala och 250 ringgit för utlänningar. Alla som kommer in nu jobbar och betalar skatt - varför denna skillnad?
Vi fortsätter vår snitslade bana och kommer fram till en man där vi skall lämna får LoU, blanketten som heter Letter of Undertaking där vi lovar att betala för hotellet vi kommer till. Blanketten vi har fått av malaysiska ambassaden är inte den korrekta så vi får en ny att fylla i. Namn, ålder, passnummer, adress, flyg och sittplats fylls i igen. In i kön på nytt och nu får vi godkänt. Enda frågan är hur vi skall betala hotellet. "Med kort", svarar vi och det skrivs ner på framsidan. Nu är vi godkända här.
Nu börjar vi äntligen närma oss själva passkontrollen. Den är nu placerad på ett nytt ställe och vi får gå in i ett litet rum. Man får sitta på varannan stol, men raderna står tätt. Vi får ännu en gång lägga passen i en låda och vänta på att våra namn skall bli uppropade. Det gäller att sitta långt fram för det är svårt att höra. När det är vår tur så ber de att få blanketten LoU och våra boardingkort. Lite oväntat. Vi har sett många ha problem med olika papper som saknas så just den här stationen jagar fram lite stresspärlor i pannan. När de stämplar hårt i passet så kan vi andas ut. Foto och fingeravtryck tas och vi får resa oss och gå vidare.
Väl utanför rummet skall vi till bås 55-57. Här väntar passofficer nummer två. Passen visas, LoU och boardingkort efterfrågas och sedan får vi äntligen gå igenom till andra sidan. Yes! Vi hade allt vi behövde. Tre meter senare stoppas vi igen.
Ett nytt formulär sticks i våra händer och vi får nu fylla i ett papper om transport till hotell. Namn, ålder, passnummer, adress, flyg och sittplats. Känns det igen? När det är klart får vi sätta oss i ett bås med kanske trettio stolar. Två bås finns och de skickar iväg ett i taget med buss. En halvtimmeslång väntan tar sin början. Vissa reser iförda vita dräkter och ser ut som om de ska ge sig ut i rymden eller in på ett kärnkraftverk. Man ser verkligen olika på detta virus!
Så får vi gå ut och hämta vårt bagage. Alla våra väskor finns där. Så skönt! Vi får sedan ställa oss i ytterligare en kö för att vänta in alla. När gruppen är samlad får vi gå ut i ankomsthallen och ställa oss i en ny kö vid en av utgångarna. Militärklädda män sitter och äter och dricker vatten och inte mycket händer.
När vi äntligen får gå ut får vi ställa alla väskor på marken vid vår buss. Alla väskor skall sprayas med något medel. Marken är blöt efter tidigare busslaster. Även handväskor och handbagage skall sättas ner och sprayas. Märkesväskor rekommenderas ej. Så äntligen på bussen och en timmes färd in som slutar i Chinatown.
Vi stannar utanför Arenaa Star Hotel i ett litet ruffigt område. Det spelar ju ingen roll i och för sig för vi kommer ju inte att få lämna hotellet i alla fall. Två timmar får vi sitta kvar på bussen för att vänta på att två tidigare bussar checkas in och får in sitt bagage. Våra väskor bärs ut och sprayas igen.När det är vår tur ligger Michi i startgroparna och är först ut. Bara så skönt att få sträcka på benen!
Vi erbjuds ett rum på 18 kvm utan fönster. Är det sant? Isoleringscell i två veckor. Inte möjligt?! Michi frågar om det går att uppdatera och tack och lov finns det en lägenhet vi kan få. Pengarna spelar just nu ingen roll. Vi kan till och med välja mellan asiatisk och västerländsk mat. Vilken lyx! Lite av varje kanske?
Vi kommer in i vår lägenheten och klockan är nästan ett. Vi är så trötta, men packar upp maten vi hade med innan vi stupar i säng.
