Ibland går vi och äter frukost med våra grannar och idag tog de med oss till ett nytt ställe, Smiling Buffalo.
Det var helt fullt och Natasha hade till och med fått boka bord.
Jag promenerade sedan hem, vilket var nästan nio kilometer. Vi får ju olika mål i våra Apple-klockor och den här månaden skall jag gå 7,9 km fjorton dagar. Rätt mycket och jag ligger lite efter, så det var bara att promenera.
Det fanns mycket fint att se på vägen!
Kvart i fyra kom vår taxi för att köra oss till flygplatsen och det var bara att vinka hejdå till Shadow.
Vårt flyg var givetvis försenat och vi tog en kaffe. En indisk familj kom och satte sig vid bordet brevid och deras typ 3-årige son slängde sugrör, servetter och annat skräp på golvet. De rörde inte en min. När de skulle gå sade pappan att deras son var busig. Då kunde jag inte låta bli, utan sade till dem att de kanske skulle plocka upp de femtio sakerna sonen slängt på golvet. Då gjorde pappan det och mamman blängde på mig. Undra på att sonen var olydig - vem har han ärvt det från... När jag sedan satt mig på planet kom familjen också på. Pappan stannade vid mitt säte och sade: Do you remember me? Jag bara gapskrattade och klappade honom på armen och svarade: Of course I do. Alltså - skulle jag bli rädd???
Kort därefter kom en äldre kvinna och började rumstera om med ett par barn. Den lille killen satt mellan Michi och en dam och den lilla flickan fick hoppa in vid fönstret vid mig. Damen tog killen och flyttade honom till platsen brevid mig och sade sedan till mig att sätta mig på mittsätet brevid Michi. Nu hade jag ju speciellt betalat för en plats vid gången och tackade vänligt nej. Då gick hon och satte sig längre bak och lämnade barnen med mig. De var tack och lov väldigt snälla och följde mina instruktioner om bältet, att inte sparka på stolen framför, att inte fälla upp och ner bordet...
På kvällen blev det japansk ramen i Mont Kiara. Nytt ställe med rolig personal.
Nu har det varit mycket flängande hit och dit. Vi ser fram emot en lite lugnare tid i Europa.
