Michi åker från Sverige idag efter två veckor. Våra grannar har fixat med kommunen så vi fått en del av vår uppfart asfalterad och nu höll grannarna på att sätta kantsten, även på vår sida. Så schysst
Fredrik har åkt med kompisar till Prag och skall vara där över helgen. Det är en fin stad!
I Bangkok hade Ulrika bokat in oss alla på ett nytt Swea-event. Ett besök i Bangkoks slumområden guidat av brittiskor som bor i området!
När vi tog oss dit med tuktukbuss så hamnade jag brevid en tjej, Eva, som flyttat till Bangkok ganska nyligen. Det visade sig att vi hade massor av gemensamma bekanta: Birgitta Bergin, Karin Lunning med flera. Världen är så liten.
Brittiskan som ledde oss bodde med sin familj i detta slumområde där man tror att cirka 200,000 människor bor. Husen är skjul och många av de som bor där får inga jobb. Det är droger, prostitution men också människor som försöker ta sig ur det via utbildning och jobb. Enligt den buddistiska tron så föds man ju till det man förtjänar, beroende på hur man levt sitt tidigare liv. Därför finns inget incitament att hjälpa dessa fattiga människor, de får ju skylla sig själva. En brittisk organisation hjälper då till med att skapa jobb och därmed självkänsla. Tjejen som vi gick med bodde med man och två barn här. Barnen gick i internationell skola men jag frågade om deras skolkamrater fick komma hem och leka hos dem och det var det många som inte fick...
Här är första huset brittiskan bodde i när de kom till Bangkok.
Här var ett av företagen vi besökte Hang-on-hangers. De tar stålgalgar och virar runt fint sidentyg. De blev hur fina som helst.
Bangkoks största isfabrik låg i detta område.
Vi kom så till organisationens kontor där vi fick lite fika först och sedan bjöds det på lunch.
Vi fick lyssna på några av dem som jobbade där. Inte ett öga var torrt. Tjejen till vänster fick gå i skola tills hon var 12 och drev sedan omkring. Hon blev gravid när hon var 15 och bor nu med man och barn. Organisationen hittade henne när hon var 16 och tog med henne hit där hon fick lära sig att göra smycken och lära sig sociala färdigheter. Nu skall hon plugga igen för att visa sin son hur livet skall levas och ge honom en förebild. Så fint!
Den här killen hade gått på en skola utanför slummen som först inte ville ta emot honom. Efter att fullständigt ha tjatat sönder dem fick han komma in men berättde inte för någon att han kom från detta område. Hans föräldrar är predikanter och han hade sjungit mycket i kyrkan. Han ställde upp i skolans Idol-tävling och vann och kom senare med på TV och vann även där. Nu berättar han för alla om sitt liv i slummen. Han har även öppnat en restaurang och cateringfirma där han bara anställer folk från slumormrådet för att ge tillbaka för de chanser han själv fått. Hans röst bröts när han berättade och tårar kom. Vilka livsöden! Man blir ödmjuk när man hör dem!
Vi var även och tittade i en second-handaffär som drevs av ett australiensiskt par. Det hade börjat med att de fick kläder av några som skulle flytta som de i sin tur delade ut till olika familjer i slummen. Till slut fick de möbler, kläder och så mycket saker så de inte kunde ha det hemma. De fick då hyra en lokal väldigt billigt mitt emot slumdistriktet och öppnade en affär. Kläderna säljs för några få kronor styck och det är kö utanför varje dag när de öppnar. En av damerna som jobbar där räddades av paret då hon misshandlades av sin son varje kväll när han kom hem berusad. Vilka livsöden och vilka hjältar.
Det blev den roliga tuktukbussen tillbaka mot Ulrika igen.
Pia hoppade in för att köpa något att dricka och vi såg då den här ansiktsmasken. Känns ju inte jättefräscht att lägga något i ansiktet som kommer från snigelslem...
Vid halvtre satte jag mig i en Grab och åkte ut till flygplatsen. Pia stannar några dagar till. Jag skrattade gott åt skyltarna på flygplatsen, det gick inte att fatta någonting. Tur att texten dök upp på engelska emellanåt också.
Planet var i princip tomt när jag skulle flyga. Det kändes riktigt konstigt, men samtidigt skönt att kunna breda ut sig.
Landade först vid halvtiotiden och klockan hann bli nästan halvtolv innan jag var hemma igen. Vilken resa det har varit. Det är många intryck att smälta!
När vi tog oss dit med tuktukbuss så hamnade jag brevid en tjej, Eva, som flyttat till Bangkok ganska nyligen. Det visade sig att vi hade massor av gemensamma bekanta: Birgitta Bergin, Karin Lunning med flera. Världen är så liten.
Brittiskan som ledde oss bodde med sin familj i detta slumområde där man tror att cirka 200,000 människor bor. Husen är skjul och många av de som bor där får inga jobb. Det är droger, prostitution men också människor som försöker ta sig ur det via utbildning och jobb. Enligt den buddistiska tron så föds man ju till det man förtjänar, beroende på hur man levt sitt tidigare liv. Därför finns inget incitament att hjälpa dessa fattiga människor, de får ju skylla sig själva. En brittisk organisation hjälper då till med att skapa jobb och därmed självkänsla. Tjejen som vi gick med bodde med man och två barn här. Barnen gick i internationell skola men jag frågade om deras skolkamrater fick komma hem och leka hos dem och det var det många som inte fick...
Här är första huset brittiskan bodde i när de kom till Bangkok.
Här var ett av företagen vi besökte Hang-on-hangers. De tar stålgalgar och virar runt fint sidentyg. De blev hur fina som helst.
Bangkoks största isfabrik låg i detta område.
Den här killen hade gått på en skola utanför slummen som först inte ville ta emot honom. Efter att fullständigt ha tjatat sönder dem fick han komma in men berättde inte för någon att han kom från detta område. Hans föräldrar är predikanter och han hade sjungit mycket i kyrkan. Han ställde upp i skolans Idol-tävling och vann och kom senare med på TV och vann även där. Nu berättar han för alla om sitt liv i slummen. Han har även öppnat en restaurang och cateringfirma där han bara anställer folk från slumormrådet för att ge tillbaka för de chanser han själv fått. Hans röst bröts när han berättade och tårar kom. Vilka livsöden! Man blir ödmjuk när man hör dem!
Vi var även och tittade i en second-handaffär som drevs av ett australiensiskt par. Det hade börjat med att de fick kläder av några som skulle flytta som de i sin tur delade ut till olika familjer i slummen. Till slut fick de möbler, kläder och så mycket saker så de inte kunde ha det hemma. De fick då hyra en lokal väldigt billigt mitt emot slumdistriktet och öppnade en affär. Kläderna säljs för några få kronor styck och det är kö utanför varje dag när de öppnar. En av damerna som jobbar där räddades av paret då hon misshandlades av sin son varje kväll när han kom hem berusad. Vilka livsöden och vilka hjältar.
Pia hoppade in för att köpa något att dricka och vi såg då den här ansiktsmasken. Känns ju inte jättefräscht att lägga något i ansiktet som kommer från snigelslem...
Planet var i princip tomt när jag skulle flyga. Det kändes riktigt konstigt, men samtidigt skönt att kunna breda ut sig.
