GES på Bananpiren

Morgonen började spännande med att en polisbil kom och åkte upp vår gata och besökte någon en längre stund. Första gången vi sett det!

En stund efter frukosten tog vi båten ut igen och det blev Dyrön igen. Har nu ätit så många räkmackor så det fick bli en klämma istället.

Vi promenerade sedan ungefär halva Dyröleden runt. Så fint det var! Det blir gympaskor nästa gång så vi kan gå ordentligt hela leden runt.

Det var över klippor och i skog. Jag hade ballerinaskor och handväska. Måste sett lite roligt ut...

Så var det äntligen dags för konserten med GES, Glenmark, Eriksson (Orup) och Strömstedt. Vi sttartade kvällen med att möte Christer och Ulrika plus några av deras kompisar på en båt, Götapetter, nere vid Drömmarnas kaj vid Gullbergsvass. Där var det grillbuffet och ett glas vin eller en öl för 99 kronor!

Efter maten promenerade vi över Götaälvbron till Hisingssidan och Bananpiren. Jag har aldrig gått över förut, det var riktigt fint!

Publiken var ju mest i vår ålder med ett spann på 35-70 kanske. Erik Gadd visade sig vara förband. Det var ett tag sedan man hörde honom. Riktigt bra!!

Så kom Anders Glenmark, Orup och Niklas Strömstedt ut på scen och det blev nostalgi på hög nivå. Tror de tyckte göteborgspubliken var riktigt bra också. Alla sjöng med i alla sånger och Orup skojade att han kunde låta oss sjunga och bara kvittera in sitt gage. Vid ett tillfälle stod Orup och Niklas S och filmade publiken med sina mobiler :) Har hört förut att de gillar att uppträda i Göteborg.

En helt fantastisk kväll. Det är otroligt häftigt när en stor folkmassa samlas och alla är på så gott humör. Alla sjunger med, tittar på varandra och ler, armarna vajar i luften fram och tillbaka och hesa och falska röster blandas med de mer tonsäkra i varje refräng. Så bra!!! Vi  var helt upplyfta när vi gick hem. På väg hem till Rörtången sedan fick vi, på småvägarna, en full kille på fyrhjuling framför oss. Alldeles vid Solbergakrysset, ett par kilometer från Rörtången, tog han en för snabb vänsterkurva och for ner i diket. Vi stannade och sprang ur, men det var inga problem. Vi försökte stoppa honom och erbjöd oss att köra honom hem, men han vägrade och det kändes nästan hotfullt. Vad gör man. Han pekade på ett hus och sade att han hade 150 meter kvar hem. Otäckt!