13 december 2009

Angkor Wat Race 5-7 december, dag 2-3

Väckarklockan ringde klockan fem. Vi stapplade upp och tog på oss träningskläderna och tryckte i oss varsin banan innan vi gick och kollade att Anna och Sandra var vakna. På gatan stod våra förbeställda tuktuk och väntade och halvsex bar det iväg mot Angkor Wat. Det var fortfarande mörkt ute och lyktorna på alla tuktuk lyste som ett pärlband av julljus längs med vägen. Det var riktigt kyligt ute och vi som är vana vid värmen satt faktiskt och frös lite.
Kambodja! Tänk att vi skulle springa ett lopp här! Dessutom på en plats som Angkor Wat som tillhör Världsarvet. Historiska marker vi får trampa. Här står flera av entusiasterna uppställda: Gunnar, Michi, jag, Anders, Linus och Aksel, Sara, Elisabeth, Anna, Sandra och Pål.
Vi var ju ett tappert gäng som mörka mornar i KL travat runt i Lake Garden och varvet runt Solaris och Plaza Damas. Allt vi kunde göra nu var att hoppas att det skulle ge resultat. Här har vi Elisabet S, Elisabeth B, jag och Marie.

Det var nästan fler som skulle springa än vad vi trott. Det fanns fyra kategorier. 3 km för barn och vuxna, 5 km för damer, 10 km för damer och herrar och 21 km för damer och herrar.
Den öppna platsen framför Angkor Wat var svart med folk och de första att ställa upp var löparna som behövde längst tid på sig, de som skulle springa halvmaran. Michi och Mattias höll sig relativt långt fram för att inte behöva gå för mycket i början.

Nästa gäng som släpptes iväg var vi som skulle springa 10 kilometer. Adrenalinnivån steg och man kände sig som en elitlöpare, trots att jag hade som mål att bara orka springa hela vägen runt. Man dras med :o)

Det var verkligen fantastiska syner som bjöds längs med banan. Vi sprang under portaler hur gamla som helst, rundade lika gamla tempel. Små kambodjanska barn sprang omkring och samlade tomflaskor löparna spred omkring sig. Flickor sprang med i loppet iförda flip-flop. Aporna skuttade brevid oss bland palmerna och feta 15-centimeters tusenfotingar tog sig med fara för livet över vägen där vi sprang. Skyltar som varnade för elefanter satt uppe längs med vägen, och minsann, stod där inte några elefanter parkerade på ett ställe, väntandes på dagens första turister.


10 kilometer kändes långt, men denna fantastiska miljö och stämningen längs med vägen gav den extra energi som behövdes för att orka ta sig runt utan att fuska med att gå. Ett mål var uppfyllt! Det var en sann glädje att få syn på målsnöret när man rundade den sista kröken!
Anna sprang 5 km och var jättenöjd med sina 28 minuter. En vattenflaska och ett diplom stacks i handen direkt i målområdet.

Jag kom in på 1.02.43 och var helt överlycklig över tiden. Har ju egentligen aldrig sprungit och detta visar väl att det aldrig är för sent att börja! Marie och Elisabet S kom in på fantastiska 45 respektive 47 minuter. Elitlöpare??? Elisabeth klarade att slå timmen och kom in på 58 minuter!
Så var det bara att vänta på våra långdistanslöpare. Tänk att när vi trötta kom i mål så hade vi inte ens sprungit hälften av det som de sprungit idag. Starkt jobbat! Michi var nära tvåtimmarsgränsen och kom in på drygt 2.07. Bra!

Efter loppet fick vi hoppa in i våra väntande tuktuk och stolta visa upp våra diplom. Här fick man tyvärr inga medaljer.

Väl tillbaka på hotellet kom vi lagom för att hinna få i oss lite frukost. Efter en dusch bar det sedan av på nästa äventyr: 4-wheel-drive. Vi blev presenterade för en fransman som instruerade oss i hur man skulle köra. Turen skulle sedan vara i 2,5 timme.

Vi fick på oss hjälmar och fick även munskydd. Gissa vem som döljer sig bakom masken...

Färden bar iväg på dammiga vägar och över fält. Satt bakom Michi och fick hålla i mig hårt. Det var ju trevligt i och för sig :o)

Efter en dryg timmes körande stannade vi till vid en skola för föräldralösa barn där även 49 barn bodde. Vi blev guidade runt och fick se hur de hade det. Flera av barnen talade riktigt bra engelska och de kunde läsa mandarin, japanska och engelska i skolan utöver de vanliga grundämnena.

En stund senare var det dags att fortsätta vår resa genom landskapet runt Siem Reap.

Vi tackade våra duktiga guider innan vi gav oss iväg. Den killen som visade oss runt står i mitten på fotot och hans önskan var att få utbilda sig till turistguide så att han kunde fortsätta träffa människor från andra länder och få träna sin engelska.

Vägen fortsatte längs med åkrar, risfält och palmer.

Efter ytterligare en halvtimme gjorde vi paus för lite dricka. En läsk fick vi betala 1 dollar för. Lika mycket som en öl kostade på restaurang inne i stan. Ett klart överpris, men säkert välbehövligt för människorna här!!!

Här såldes även små lokala specialiteter såsom friterade ormar, räkor och fiskar som de hittade i vattnet på risfälten. Vad sugen man blev...

Tillbaka på hotellet igen var vi vrålhungriga, så det blev till att kasta sig ner vid ett bord för att äta khmermat till lunch. Vi åt Chicken Amok, en typiskt lokal rätt med kokosmjölk. Jättegott!
Innan det sedan var dags för middag samlades vi alla uppe hos oss och skålade i skumpa för våra bragder under dagen. Ett stort grattis till oss alla!

Promenerade sedan in till stan och restaurangen In Touch som också ligger på Pub Street, i princip mitt emot The Red Piano där vi var igår. Undrar om det var Michi som valde restaurang med tanke på namnet... Samma som deras infomationsblad!




Efter en kort promenad hem var det dag att krypa till sängs igen. Alla var rätt trötta efter dessa tidiga mornar. Sista dagen var inget undantag, men vi fick gå upp den något mer humana tiden klockan sex för att åka ut till flygplatsen och resa hem till KL.

Det har varit en fantastisk resa, som jag tror att de flesta är sugna på att göra om igen nästa år!