Så skönt med fint väder när man har gäster. Allt är så mycket lättare. Daniele hade varit på Marstrand på ett bröllop för säkert tjugo år sedan. Nu var det dags för ett besök igen.
Vi tog Albrektssundskanal. Det är alltid så fint att komma den vägen.
Först blev det en promenad runt ön och vi hittade den här söta skylten. Lexington bjöd hundar på vatten. Daniele sade rätt som det var: När jag ser alla vajande svenska flaggor kommer jag bara att tänka på en bok jag läste som liten, Emil i Lönneberga!!! Han kunde allt - Ida i flaggstången, drängen Alfred, Emil som fastnade i soppskålen. Minnena flödade. Han visste dock inte att författaren var densamma som till Pippi Långstrump. Det var så oväntat med Emil - och en viss stolthet över våra svenska barnboksförfattare.
Efter en timmes promenad runt ön och upp till fästningen blev det räckmacka på Bergs.
Turen gick sedan vidare mot Åstol.
Vi hoppade i den lilla lagunen och simmade ut mellan klipporna, rätt ut i havet.
Innan vi vände hemåt igen blev det en öl på Rökeriet.
Så blev det en underbar båttur hem. Vinden hade friskat i lite.
Så fort vi kom i land åkte jag iväg och handlade skaldjur till kvällen.
Det blev riktig frossa. Krabba, kräftor, räkor och skagenröra. Mycket gott!
Fredrik skickade lite foton för en gångs skull. Han höll på och provade kostymer med mera inför resan och jobbet på banken Reyl i Geneve. På tisdag kväll åker han, 7 augusti. Spännande!
Ibland är det roligt att skriva lite och efter dagens båtfärd skrev jag ner detta. Kul att spara:
Dagar av tacksamhet. Solen gassar sina trettio grader över västkusten och vi sätter oss i båten med vår gode vän på besök från Schweiz, Daniele. Lunch ätes ute på Marstrand. Gigantiska räkmackor. Vi styr vidare och når Åstol. Vi går i vattnet i den lilla lagunen och simmar genom en smal passage mellan klippor rakt ut i det stora havet. En bit längre ut ligger fyren Pater Noster som är det enda landmärket mellan oss och Danmark och England. Pater Noster - Fader vår. Bönen som lästes upp av männen på fiskebåtarna varje gång de passerade. En bön om att spara deras liv på havet och en annan av tacksamhet av att vara hemma. Solen låter vattnet glittra ikapp med vårt humör. En kall öl blir det på Rökeriet innan vi styr hemåt. Sparkar av skorna. Fötterna är bruna, naglarna puderrosa och benen svagt vita, saltkyssta av vågorna utanför Åstol. Yr.no lovar regn ikväll. Mörka moln smyger fram vid horisonten och vinden friskar i. Båten morrar fram som ett rovdjur med stora skutt över vågorna. Vi kommer innanför Älgön och havet är spegelblankt. Båten far fram i nästan trettio knop och jag börjar tro att vi faktiskt kan flyga. Vid Brattön är det dags att sakta ner till fem knop och vi puttrar försiktigt förbi båtarna med glada entusiaster som försöker dra upp några makrillar till middag. Hamnen är nära. Tänk om man kunde spara dagar som dessa på burk. Lycka och tacksamhet över att få ha det så fantastiskt!
Vi tog Albrektssundskanal. Det är alltid så fint att komma den vägen.
Först blev det en promenad runt ön och vi hittade den här söta skylten. Lexington bjöd hundar på vatten. Daniele sade rätt som det var: När jag ser alla vajande svenska flaggor kommer jag bara att tänka på en bok jag läste som liten, Emil i Lönneberga!!! Han kunde allt - Ida i flaggstången, drängen Alfred, Emil som fastnade i soppskålen. Minnena flödade. Han visste dock inte att författaren var densamma som till Pippi Långstrump. Det var så oväntat med Emil - och en viss stolthet över våra svenska barnboksförfattare.
Efter en timmes promenad runt ön och upp till fästningen blev det räckmacka på Bergs.
Turen gick sedan vidare mot Åstol.
Så fort vi kom i land åkte jag iväg och handlade skaldjur till kvällen.
Det blev riktig frossa. Krabba, kräftor, räkor och skagenröra. Mycket gott!
Dagar av tacksamhet. Solen gassar sina trettio grader över västkusten och vi sätter oss i båten med vår gode vän på besök från Schweiz, Daniele. Lunch ätes ute på Marstrand. Gigantiska räkmackor. Vi styr vidare och når Åstol. Vi går i vattnet i den lilla lagunen och simmar genom en smal passage mellan klippor rakt ut i det stora havet. En bit längre ut ligger fyren Pater Noster som är det enda landmärket mellan oss och Danmark och England. Pater Noster - Fader vår. Bönen som lästes upp av männen på fiskebåtarna varje gång de passerade. En bön om att spara deras liv på havet och en annan av tacksamhet av att vara hemma. Solen låter vattnet glittra ikapp med vårt humör. En kall öl blir det på Rökeriet innan vi styr hemåt. Sparkar av skorna. Fötterna är bruna, naglarna puderrosa och benen svagt vita, saltkyssta av vågorna utanför Åstol. Yr.no lovar regn ikväll. Mörka moln smyger fram vid horisonten och vinden friskar i. Båten morrar fram som ett rovdjur med stora skutt över vågorna. Vi kommer innanför Älgön och havet är spegelblankt. Båten far fram i nästan trettio knop och jag börjar tro att vi faktiskt kan flyga. Vid Brattön är det dags att sakta ner till fem knop och vi puttrar försiktigt förbi båtarna med glada entusiaster som försöker dra upp några makrillar till middag. Hamnen är nära. Tänk om man kunde spara dagar som dessa på burk. Lycka och tacksamhet över att få ha det så fantastiskt!
