Klockan tjugo över fyra ringer klockan. Det är fortfarande mörkt och vi stapplar trötta upp och drar på oss våra löparkläder. Igår köpte vi varsin långärmad tröja här för det är kallt ute, jämfört med Malaysia. Tio i fem kliver vi in i hissen där andra löpare från hotellet redan står med sina nummer fastsatta över bröstet.
Nere på gatan är redan en strid ström av människor på väg mot starten för första loppet. Över 64.000 löpare kommer att trampa Hongkongs gator idag och 37.000 av dem är fördelade på fem grupper i kategorin 10 km. Vi följer pilarna mot starten och längs vägen står skyltar som ber oss vara tysta, eftersom det fortfarande är tidig morgon. Efter en stunds promenad leder pilarna oss upp på en motorvägsramp och högst upp står tusentals förväntansfulla människor. Kineser, japaner, koreaner, engelsmän, svenskar, ja alla sorter förenade i ett gemensamt intresse, löpning.
Helt plötsligt bryts tystnaden av arrangörernas hejarop ur högtalarna och det där med att vara tyst verkar inte alls gälla längre. Så börjar nedräkningen. Tio, nio, åtta, sju och vidare ner till noll. Långt därframme hörs startskottet och långsamt börjar hela horden av människor röra sig framåt. När vi passerar startlinjen börjar leden tunnas ut lite och det går att öka farten till en långsam lunk. Till slut hörs bara det taktfasta trampet av tusentals fötter mot asfalten. Det är 13 grader i luften och helt underbart jämfört med de 30 vi får springa i annars.
Vissa springer som om de skall först i mål i en hundrametersfinal, kryssar fram och nästan hoppar över fötterna på andra löpare. Andra verkar nervösa och stannar till vid första toaletten som står uppställd bara tvåhundra meter efter starten. Många går ut för hårt och redan innan första kilometerskylten passerar vi folk som går, detta fastän vi är i den första och snabbaste startgruppen.
Loppet är backigare än i Angkor Wat och den alltför långa vilan innan loppet börjar märkas i flåset och i lårmusklerna. Inget annat alternativ finns än att ta sig runt och hur jobbigt det än känns så är det en enorm adrenalinkick att göra detta. Dela det med så många andra, här i Hongkong. Wow!
När niokilometersskylten är passerad börjar hoppet spira igen och det finns ingen skönare syn än när man äntligen får syn på mållinjen. Helt plötsligt finns hur mycket krafter som helst kvar och nu är det vi som springer som om vi är i hundrametersfinalen. Efter mållinjen tar krafterna totalt slut och vatten har aldrig smakat så gott. Vi har klarat det! Känslan är enorm!
Michi kom i mål drygt tio minuter före mig och hade gått tillbaka till hotellet som bara låg ett stenkast från målgången. Fotot här är taget från vårt rum, så man kan verkligen se hur nära det var.
Jag stack också tillbaka direkt för att hämta kameran. Kunde inte ha den när jag sprang och ville gärna ta lite bilder. Michi hängde med ner i receptionen så att en som jobbade där kunde ta kort på oss båda. Trötta, svettiga, lite frusna men väldigt nöjda kände vi oss. Visst kunde det det gått snabbare. Michi sprang på 59.21 och jag på 1.11.20, men det är väl egentligen all träning vi gjort innan som varit det viktiga.
Jag sprang ut och nu hade det börjat småregna. Massor av människor var ute och på väg till eller från målområdet. Halvmaran, som Magnus klarade på under två timmar, höll fortfarande på, liksom helmaran.
Hittade några tjejer som var funktionärer och som stod och samlade in alla tidtagningschip.
Inne i målområdet kom folk springande för fullt. Fyra grupper sprang efter oss.
Var tvungen att ta kort på hur otroligt välorganiserat det var med alla löpares väskor med kläder. Det funkade hur bra som helst!
Så var jag tillbaka på hotellet igen, nu frusen och kall. Det var bara till att springa upp och ta en varm dusch och krypa ner under de tjocka täckena och försöka sova en liten stund till.
Vädret hade klarnat något så efter lunchen tog vi oss en tur på Peaken och hela Hongkong låg för våra fötter.
Innan vi åkte tillbaka till hotellet på eftermiddagen var vi tvungna att visa Magnus hur de stänger av vissa av gatorna mitt i centrum som ett ställe för alla maider att samlas när de är lediga på söndagar.
Innan middagen samlades vi igen på Magnus rum. Michi och jag hade köpt med skumpa för att fira hur duktiga vi hade varit :)
Sedan bar det av till Jordan uppe på Nathan Road och vår underbara restaurang med Pekinganka. Det var inte så många andra vitnäsor där... Det var lång kö i trappan när vi kom så det var tur att vi hade bokat bord!
Så kom den goda maten in - en av våra favoriträtter.
Mätta och belåtna strosade vi sedan vidare till Templar Street och nattmarknaden. Jag kommer ihåg första gången här hur jag fascinerades av allt som fanns och hur köpsugen jag blev. Nu går vi mer leende igenom och kan skratta åt alla försäljare och åt hur bekanta alla fraser är.
Till slut avrundade vi kvällen på den gamla jazzklubben Ned Kelly´s nere i Tsim Tsa Tsui.
Som vanligt var bandet som spelade riktigt bra.
För första gången upptäckte vi en gigantisk dalahäst som stod parkerad uppe på en hylla. Den har vi missat tidigare.
En öl senare när klockan var kanske halvelva var vi helt slut alla tre. Det var bara att vända näsan mot närmaste tunnelbanestation och jag tror inte att någon av oss hade några problem att somna.
Nästa morgon tog Magnus och jag buss från hotellet halvåtta till flygplatsen och landade på malaysisk mark igen strax innan tre, redan lite peppade att sticka ut och komma igång med träningen igen.
Just nu är ambassaden bara öppen tre timmar i veckan, mellan 9-12 varje onsdag, så de har redan dragit ner mycket på den kundnära verksamheten. När jag var där åkte jag ner i hissen med en malaysisk man som hade jobbat på ambassaden i 27 år! Undrar vad han skall göra nu?
Det känns verkligen bedrövligt att detta händer. Kan säkert uppfattas som en fientlig akt av den malaysiska regeringen också. Med tanke på att de bland annat tittar på att köpa avancerad utrustning från Sverige nu, som t.ex. flygplan till försvaret, så hoppas man att stängningen inte skall orsaka problem i ärenden som detta. Nu är det sagt att de har öppet till juni så att också personalen, där många har barn i skolan, kan få lämna på ett smidigt sätt.
