13 augusti 2011

Los Angeles 4-14 augusti, dag 10

Så har den kommit, sista dagen i Los Angeles. Idag skulle jag göra det sista jag hade på min lista nämligen att gå på bio. Den lättaste biografen att ta sig till, som jag i alla fall visste vad den låg, var den i The Groove där Anna och jag var och handlade en av de första dagarna. Tyckte det verkade härligt med en promenad och hade sett på kartan att det var drygt fyra kilometer så jag gav mig iväg. Måste säga att det var helt rätt beslut för så mycket man ser när man går. Kom bland annat förbi Pinks, som ligger på La Brea. Detta är det mest kända korvstället i Los Angeles och hit kommer till och med kändisarna för att köpa korv.

Traskade vidare ner längs Melrose Avenue och kom helt plötsligt in i jättemysiga villakvarter där folk var ute och sprang eller gick med sina hundar.

Kom fram till The Grove med tre minuter till godo innan filmen skulle börja. Köpte biljetter till ett pris av 11,25 USD, vilket var bra pris tycker jag. Sedan var det ju obligatoriskt att köpa popcorn. Kan ju hålla med att det vi kallar small, medium och large i Sverige skulle passa in under kategorin small här. Att dessutom få se att det fanns en smörpump på riktigt var ju rätt kul!

Tänkte riktigt gotta mig idag så det blev två filmer på raken. Den första jag såg hette The Change Up och är gjord av samma regissör som gjorde The Hangover. Rätt rolig och lite galen. Den handlar om två vänner. Den ena är gift med tre små barn och den andra är den evige ungkarlen som inte jobbar och har nya tjejer hela tiden. Efter en sen och sölig natt ute önskar båda att de levde den andres liv och vips, så har de bytt kroppar med varandra. Kanske ingen kulturell höjdpunkt, men behöver man det jämt? Istället små fniss och leenden då och då.

Den andra filmen jag såg hette The Help och kom upp på biofraferna här igår. Jag läste boken för några månader sedan och den heter Niceville. Filmen utspelar sig på femtiotalet och handlar om relationerna mellan de vita familjerna och hur de behandlar sina svarta hemhjälpar. En tjej i staden bestämmer sig för att intervjua de svarta kvinnorna för att sedan skriva en bok om hur de behandlas. Filmen var jättebra, med skratt och tårar. Det kändes nästan konstigt att se den här i USA där allt detta utspelades för 50-60 år sedan. När filmen var slut började folk spontant att applådera. Mycket sevärd med underbara skådespelare.

På bussen hem hamnade jag sedan brevid en asiatisk tjej. När hon rätt som det var skrev ett sms, så såg det misstänkt likt ut malaysiska, men ändå inte. Indonesiska, tänkte jag då. När hon vid ett tillfälle tittade mot mig frågade jag på bahasa om hon kom från Indonesien. Hon höll på att ramla av stolen. En vit kvinna, i Los Angeles, börjar tala hennes hemspråk. Lite roligt!! Vi satt och pratade på som tusan sedan. Här pratar men inte med varandra på bussar och så, ungefär som i Sverige, så hon tyckte det var kul att jag vågat tilltala henne även om hon undrar vad jag var för galen typ först :) Det är väl möten som dessa som man skall samla på sig.

Här är det verkligen en smältdegel av alla människor. Engelska är naturligtvis det man hör mest, men det är nästan lika mycket spanska. Känns som om man fräschat upp även spanskan denna veckan. Bland turisterna är det otroligt mycket fransmän också. Det har varit som en språkkurs :)

Gick en sväng på stan sedan och överallt händer något. Inte ett dött ögonblick. På bilden ovan stod hundratals människor med gula paraplyer framför en stor videoskärm och massor med stora kameror filmade den. Man undrar vad allting är?

Det fullkomligt kryllar av bilar som den här också. Långa limosiner ser man ju knappt i KL, där är det i stället Ferraris som drar till sig blicken, men här glider de långa svarta eller vita bilarna fram längs gatorna och släpper ut det vackra folket.

Man kan konstatera lite om USA:
Servicen är helt fantastisk. Allt sker med ett leende, ibland fake, men ändå leende.
Många hemlösa och fattiga, som går och pratar för sig själva. Varför blir de inte omhändertagna?
Mataffärer finns här som ej har kassörskor. Man scannar allt själv och betalar i automat!
McDonalds - var tvungen att prova det en gång - ger ingen mat direkt utan man får en nummerlapp där de ropar upp numret efter ett tag.
Los Angeles - här bor det vackra folket, blandat med jättestora amerikaner.

Det har varit fantastiskt att vara här och jag skulle gärna återvända hit även om det känns lite som en lekplats och man nästan inte kan ta det på riktigt. Helt olikt New York där jag varit tidigare en gång. Nu längtar jag efter att få ta med mig Anna och åka hem till Michi och Fredrik!