Innan vi reste hit hade vi hört att St Anton har ganska avancerad skidåkning jämfört med många andra orter. Skulle vilja säga både ja och nej. De röda och svarta backarna var absolut inte svårare än någon annanstans, men däremot skulle det inte varit roligt att vara nybörjare här för de blå backarna var branta, puckliga och smala. Vi skrattade rätt gott åt hur vissa backar var skyltade. Hur kan en backe vara både blå och svart samtidigt? Intressant! Inte konstigt att de blå backarna verkade svåra...
Fredrik, det elaka barnet, tyckte att jag och Michi åkte för långsamt så han drog iväg själv i backarna. Klockan ett strålade vi alla samman för lite lunch och Anna kom upp med liften. Barnen var på plats i tid och hade lyckats norpa åt sig ett bord på den fullsatta uteserveringen. 
Härligt att få sitta ute i solgasset!
Utsikten gick inte att klaga på heller. Det var som att ha en tavla framför ögonen. 
Efter lunchen tog Anna liften ner igen och vi delade upp oss lite grann. Här lyckades jag i alla fall fånga Michi och Fredrik i liften på väg upp igen.
Efter några åk till hittade jag några frestande solstolar på toppen och sjönk glatt ner med näsan mot solen i en dryg halvtimme. Solkräm? Nej, ingen alls. Hmmmm. En vacker röd färg och en svullnad runt ögonen visade senare att det inte var så smart. Men skönt var det medan det varade :o) 
På kvällen blev det spanska tapas på La Bodega.Nästa morgon bestämde vi oss att ta buss 92 till Lech för att prova lite nya backar.
Det blev en slingrig och fin färd genom mellan berg och dalar och Lech var en fin liten ort. Kändes som om det var ett lite exklusivare ställe, på gott och ont.
Väl framme fick vi börja med att stå i kö över en halvtimme för att komma upp med kabinbanan på toppen. Så långa köer har vi sluppit i St Anton. Här kändes det dock som om man kom högre upp på fjälltopparna.
Väl uppe var det lite kallare och blåste på rätt friskt. Vi valde att ta en lång blå backe ner som vi hade hört skulle ta 2,5 timme. För oss med skidor gick det jättebra, men det är svårare med snowboard när det blir flackt och motvind. Anna och Fredrik fick hela tiden hålla på och knäppa av sig snowboarden och skutta fram på ett ben. Humöret sjönk snabbt. Fredrik lyckades sedan falla rätt illa på huvudet och blev lite rädd. När vi till slut kom till en plats där en ankarlift var enda valet så var botten nådd. Där vi har varit tidigare har det knappt funnits ankarliftar utan bara gondoler eller sittliftar så detta var nya utmaningar. Vi kom upp i alla fall utan några missöden.
Annas knän hade börjat göra rejält ont igen efter allt sparkande framåt och Fredriks huvud gjorde ont, så det var med lättnad vi fick syn på en nästan fullsatt lunchrestaurang. Lite mat i magen gjorde susen och vips var humuret på topp igen.
När vi väl var nere i dalen igen så hamnade vi inte i Lech, som vi trodde, utan var nu i Zurs, ett snäpp närmare St Anton. Klockan var nu närmare två och vi bestämde oss för att inte återvända till Lech, utan istället ta bussen tillbaka hem. 
Väl hemma igen gick Anna hem och vi andra tre åkte upp i backarna igen. Vid fyratiden var vi väl värda vår after-ski!
Här serverade varm choklad med rom på ett lite roligt sätt. Jag fick romen vid sidan av och fick hälla i efter behag. Såg rätt trevligt ut att få det på det sättet. Tror Michi var lika glad för sin gluhwein!
Eftersom Anna inte kunnat vara med och åka lika mycket som vi hade en del av hennes tid gått åt till att Skypa med John. Hon hade lyckats hitta en plats mitt i stan där Wifi var gratis, något vi är bortskämda med i Malaysia, men som inte är så vanligt i Europa. När hon idag kom hem var hon på uselt humör för då hade ägaren till bokhandeln mitt emot där hon brukar stå, kommit ut och sagt att hon inte fick vara där, att det var något fel på henne som stod där varje dag och att han skulle säga till polisen. Charmig karl!
Michi gick med henne tillbaka, pratade med butiksägaren som fortfarande var lika knäpp, gick själv med Anna till polisen för att kolla om hon gjort något fel och om butiksinnehavaren kunde trakassera folk hur som helst och gick sedan tillbaka till butiken för att berätta att ägaren inte behövde gå till polisen för det var redan klart. Då hummades det lite och, om än långt inne, så kom det en liten ursäkt. Stackars Anna! Vi hittade i alla fall ett internetcafé dit Anna kunde gå istället så hon slapp stå ute på gatan och ringa.
På kvällen fick vi sedan trevligt besök. Det var Angelika och Stanley som också var i Österrike och åkte skidor. De är i Wagrein med vänner, men hade hyrbil och körde i nära 4 timmar till St Anton. Vi gick ut tillsammans och åt en god middag på kvällen.
Vi hade sån tur att en av de mindre lägenheterna hos oss blev ledig så att de kunde bo där en natt. Nästa dag åkte vi skidor tillsammans hela dagen.
Anna vilade på förmiddagen, men kom upp till lunchen och åkte sedan snowboard på eftermiddagen.
Jag lyckades göra en snygg vurpa och landade rakt på huvudet utanför Krazy Kangaroo, ett av de mest fullsatta after-ski-ställena. Jippie! Vi avslutade dagen på ett av våra favoritställen vi hittat.
Vid femtiden satte sig sedan Stanley och Angelika i bilen igen för att återvända till Wagrein. Själva gick vi ut och åt pizza och drack lite gott rödvin.
Följande dag, den 1 april, vaknade vi av att det var alldeles grått ute och snön virvlade ner. Vi hade redan haft sex hela skiddagar och var ganska möra så det var nästan välkommet med ett litet avbrott i skidåkningen. Min nacke gick dessutom inte att vrida på efter gårdagens störtdykning så puckelpister utan sikt kändes inte som ett alternativ. Istället blev det en dag på stan. 
Vi besökte bland annat en jätterolig spritaffär. De hade som stora provrör överallt längs väggarna med allt från likörer till whisky och grappa. Allt fick provsmakas och tappades sedan upp i den storlek på flaska som man önskade köpa.
Michi var väldigt nöjd för han hittade en kryddad snaps som smakade exakt som Killerpitsch som annars bara går att köpa i Dusseldorf.
Vi hittade också en persikolikör som inte var så söt och som skulle vara väldigt god att hälla i botten på ett glas och sedan slå över mousserande vin, som en Kir Royal ungefär. Jag har varit inne i en liknande butik när vi var i Salzburg med Wallenstam för flera år sedan. Det var i december och jag kunde då köpa en flaska som var graderad 1-24 och fylla med en whiskysort som jag trodde Michi skulle gilla. En adventskalender för vuxna helt enkelt. Så rolig idé!
När vi lämnade butiken var det fortfarande lika dålig sikt. Vädret eller provsmakningen?
Hemma igen skulle Michi lyssna på sin spännande hörbok han håller på med nu: En helt vanlig man. Han är nog den enda jag vet som påstår sig kunna lyssna på en bok samtidigt som han snarkar. Jag är undrar lite hur många gånger han lyssnar på varje kapitel...
På kvällen gick vi ut och åt italienskt igen, men av det lite lättare slaget denna gång.
Träffade två trevliga göteborgare som satt vid bordet brevid. Världen är liten.
Så var det dags för sista skiddagen, fredagen den 2 april. Fredrik var först ut med sin snowboard.
Så troppade hela familjen iväg utan mig. Min nacke var fortfarande helt stel. Men jag kunde inte hålla mig inne längre än till lunch. Några åk till fick det allt bli, trots allt.
Vi tog med oss kamerorna upp i backen och fick stränga order om att filma barnen när de åkte snowboard. Michi fick Fredrik på film när han skulle göra ett hopp med snowboarden och sedan faller. Det ser helt fruktansvärt ut för han tumlar runt så många varv, men samtidigt kan man inte låta bli att skratta. Allt gick ju bra.
Det var underbart att hela familjen kom ut denna sista dag och fick åka ordentligt.
Vid tretiden parkerade Anna och jag oss på after-ski igen och efter en timme till dök två starka killar upp som gett järnet in i det sista.
Så bar det av hemåt för att packa ner alla våra saker och vi belönades sedan med ett sista besök på vår favoritrestaurang, fonduestället. Killarna tog köttfondue och Anna och jag tog ostfondu. Skönt att det är helt enligt GI-metoden... eller kanske inte.
Lördagen den 3 april var det så dags att bära ner våra resväskor till busshållplatsen som också låg bara 100 meter från hotellet. Även denna gång var bussen sönder, så vi fick ta denna ersättningsbuss till Arlberg Express huvudkontor och där byta till annan buss. Inget man ens hade märkt om de inte sagt något. Allt funkade så smidigt!
Så reste vi med bussen tillbaka till Zurich och flög därifrån gemensamt till Amsterdam. Där fick vi vinka adjö till Michi som skulle till Sverige några dagar. Själva satte vi oss på planet tillbaka hem till Kuala Lumpur igen efter en fantastiskt skön semester.
Anna vilade på förmiddagen, men kom upp till lunchen och åkte sedan snowboard på eftermiddagen. 
Jag lyckades göra en snygg vurpa och landade rakt på huvudet utanför Krazy Kangaroo, ett av de mest fullsatta after-ski-ställena. Jippie! Vi avslutade dagen på ett av våra favoritställen vi hittat. 
Vid femtiden satte sig sedan Stanley och Angelika i bilen igen för att återvända till Wagrein. Själva gick vi ut och åt pizza och drack lite gott rödvin.
Följande dag, den 1 april, vaknade vi av att det var alldeles grått ute och snön virvlade ner. Vi hade redan haft sex hela skiddagar och var ganska möra så det var nästan välkommet med ett litet avbrott i skidåkningen. Min nacke gick dessutom inte att vrida på efter gårdagens störtdykning så puckelpister utan sikt kändes inte som ett alternativ. Istället blev det en dag på stan. 
Vi besökte bland annat en jätterolig spritaffär. De hade som stora provrör överallt längs väggarna med allt från likörer till whisky och grappa. Allt fick provsmakas och tappades sedan upp i den storlek på flaska som man önskade köpa.
Michi var väldigt nöjd för han hittade en kryddad snaps som smakade exakt som Killerpitsch som annars bara går att köpa i Dusseldorf.
Vi hittade också en persikolikör som inte var så söt och som skulle vara väldigt god att hälla i botten på ett glas och sedan slå över mousserande vin, som en Kir Royal ungefär. Jag har varit inne i en liknande butik när vi var i Salzburg med Wallenstam för flera år sedan. Det var i december och jag kunde då köpa en flaska som var graderad 1-24 och fylla med en whiskysort som jag trodde Michi skulle gilla. En adventskalender för vuxna helt enkelt. Så rolig idé! 
När vi lämnade butiken var det fortfarande lika dålig sikt. Vädret eller provsmakningen? 
Hemma igen skulle Michi lyssna på sin spännande hörbok han håller på med nu: En helt vanlig man. Han är nog den enda jag vet som påstår sig kunna lyssna på en bok samtidigt som han snarkar. Jag är undrar lite hur många gånger han lyssnar på varje kapitel...
På kvällen gick vi ut och åt italienskt igen, men av det lite lättare slaget denna gång.
Träffade två trevliga göteborgare som satt vid bordet brevid. Världen är liten.
Så var det dags för sista skiddagen, fredagen den 2 april. Fredrik var först ut med sin snowboard. 
Så troppade hela familjen iväg utan mig. Min nacke var fortfarande helt stel. Men jag kunde inte hålla mig inne längre än till lunch. Några åk till fick det allt bli, trots allt.
Vi tog med oss kamerorna upp i backen och fick stränga order om att filma barnen när de åkte snowboard. Michi fick Fredrik på film när han skulle göra ett hopp med snowboarden och sedan faller. Det ser helt fruktansvärt ut för han tumlar runt så många varv, men samtidigt kan man inte låta bli att skratta. Allt gick ju bra. 
Det var underbart att hela familjen kom ut denna sista dag och fick åka ordentligt. 
Vid tretiden parkerade Anna och jag oss på after-ski igen och efter en timme till dök två starka killar upp som gett järnet in i det sista. 
Så bar det av hemåt för att packa ner alla våra saker och vi belönades sedan med ett sista besök på vår favoritrestaurang, fonduestället. Killarna tog köttfondue och Anna och jag tog ostfondu. Skönt att det är helt enligt GI-metoden... eller kanske inte.
Lördagen den 3 april var det så dags att bära ner våra resväskor till busshållplatsen som också låg bara 100 meter från hotellet. Även denna gång var bussen sönder, så vi fick ta denna ersättningsbuss till Arlberg Express huvudkontor och där byta till annan buss. Inget man ens hade märkt om de inte sagt något. Allt funkade så smidigt!
Så reste vi med bussen tillbaka till Zurich och flög därifrån gemensamt till Amsterdam. Där fick vi vinka adjö till Michi som skulle till Sverige några dagar. Själva satte vi oss på planet tillbaka hem till Kuala Lumpur igen efter en fantastiskt skön semester.
