Den 24 mars var det dags att ge sig ut på vår årliga skidresa. I år ville vi visa barnen det som är den "riktiga" skidåkningen för många svenskar, dvs Alperna. Anna och Fredrik har åkt skidor i Korea, Japan och Canada, men inte i Europa så nu var det dags. Resan var bokad till St Anton. Vi fick välja ett ställe med hyfsad höjd, med tanke på att vi reste så sent på säsongen.
Vi hann knappt ut till flygplatsen, KLIA, innan Annas dator slogs upp och hon började chatta med John, hennes jättegullige pojkvän sedan en knapp månad.
Vi flög från Kuala Lumpur till Amsterdam och bytte plan där för vidare resa, den 25 mars, till Zurich. Därifrån skulle vi ta en buss kl 12.30. Bussen går precis från flygplatsen. Vi fick vårt bagage direkt och snabbade oss ut från flygplatsen och direkt utanför dörrarna var busshållplatsen. Vi hade sett att det skulle finnas en buss kl 10.00 också och hoppades på att kunna ta den. Tyvärr visade det sig att den bara gick på lördagar.
Vi tillbringade tre timmar med att äta lite och spela lite kort och sedan kom den lilla bussen som skulle ta oss till St Anton.
Nu väntade 3,5 timmes färd genom Schweiz, in i Österrike och upp i bergen.
Det var så vackert att åka. När man åker buss så ser man så mycket! Vi åkte genom ett landskap som påminner så mycket om Sverige, men så kommer de första bergen i sikte och det tar nästan andan ur en.
Rätt som det var när vi kände att vi började närma oss och bussen började ta sig upp för de slingriga vägarna mot Lech och St Anton så brakade bussen ihop. Den gick allt långsammare för att slutligen stanna helt. Alla passagerare fick gå ur och bagaget sattes ut längs vägrenen. Med nästan schweizisk effektivitet kom dock en buss till Lech och en taxivan för oss till St Anton bara femton minuter senare. Inte mycket att klaga på!
Trots missödet med bussen rullade vi in i St Anton nästan en timme tidigare än planerat.
Vi hade fått tips av familjen Bergin om ett litet ställe på Alte Arlbergerstrasse 3 med tre lägenheter för uthyrning. En med två sovrum och två mindre. Vi hade bokat den större så att hela familjen kunde bo tillsammans.
Familjen som har lägenheterna heter Battisti och vi hade bokat via mail. Läget var fantastiskt, 100 meter från liften upp och lika nära till centrum och restaurangerna.
Det var spännande att komma in och se lägenheten. Det var som att få bo i en liten fjällstuga. Vi hade en liten matplats,
ett TV-rum med två bäddar,
ett sovrum,
och ett litet minikök.
Vi slängde in våra väskor och gick ner direkt och hyrde skidor. De som äger lägenheterna har också en butik med försäljning och uthyrning i bottenvåningen. Därefter gick vi ut på stan för att handla lite frukostmat. På vägen blev det ett stopp för en första "after-ski", dvs gluhwien till Michi och mig och varm choklad till Anna och Fredrik.
På kvällen gick vi sedan ut och åt middag på en typiskt österrikisk restaurang. Michi fick äntligen sin efterlängtade Wienerschnitzel.
Nästa dag, den 26 mars, var det dags att ställa klockan tidigt. Inte för att det behövdes. Med tanke på tidsskillnaden var hela familjen uppe redan vid fyra, men lyckades somna om.
Michi var uppe först och gjorde sina goda semestermackor med ägg, ost och skinka.
När vi kom ut strålade solen och det var helt fantastiskt vackert. 
Längst ner i backarna var det inte så mycket snö, men uppe i bergen var det hur bra som helst. 
Michi och jag hade hyrt skidor, men både Anna och Fredrik åker numera snowboard.
Redan efter ett par timmars åkning började Annas knän att spöka igen. När vi var i Whistler förra året kunde hon inte åka alla dagar och det skulle visa sig bli samma sak i år igen.
Vi åkte fram till lunch och stannade då för att äta. Soligt och fint väder gjorde att vi kunde sitta ute och bara njuta. Barnen åt glatt av den österrikiska korven, glada över att kunna få "riktig" korv här och inte kyckling- eller biffkorv som serveras på restauranger i Malaysia.
...och så här glada var vi över vår gulaschsoppa :o)
Så bar det av ut i backarna igen för Michi, Fredrik och mig att fortsätta åka, men Anna åkte ner den sista biten och gick hem för att vila sina knän. Snön var nu så mjuk och tung så lårmusklerna skrek för varje sväng. Jag har nog aldrig tidigare upplevt att jag varit så trött i benen. Det kändes som om en sväng till skulle göra att jag bara föll ihop i en liten hög i närmsta snödriva. Så tycker man att man är hyfsat vältränad...???.
Vi var hemma i lägenheten igen vid fyratiden och eftermiddagen gick åt till lite siesta, hårda familjebataljer i fyrmannawist för att sedan avsluta kvällen på en italiensk restaurang. Vid tiotiden, som alltid på skidsemestrar, låg hela familjen och sov sött.
.
Nästa morgon, lördagen den 27 mars, vaknade jag med ont i huvudet och feberfrossa. Utmattning från igår??? Anna hade jätteont i sina knän så vi bestämde oss för att stanna hemma. Jag sov en hel del, men vi kom i alla fall ut på en liten promenad och handlade färsk baguette för frukosten imorgon.
.
Michi och Fredrik gav sig ut i backarna tidigt och vädret var lika fint idag.
Fredrik var lika nöjd med lunchen denna dag och kommer väl att se ut som en Frankfurterkorv innan vi reser härifrån...
...och Michi varierade kosten med en liten hamburgare. Aptitet blir stor när man är ute hela dagen!
Vid tretiden ramlade de in i lägenheten, trötta och lyckliga efter fantastisk skidåkning. På kvällen skulle vi gått ut och ätit fondue, men den restaurangen vi fått rekommenderat var fullbokad så vi sparar det till imorgon. Det blev annan österrikisk mat istället på stan. 
Inatt, den 28 mars, hade tiden ställts om till sommartid, något vi totalt missade, och vaknade först efter klockan nio. Det blev en sen start på dagen, men extra roligt var att Anna hängde med upp i bac karna igen. Idag provade vi St Antons västra backar, men på grund av snö idag var det lite dålig sikt så vi åkte bara ett par åk där innan vi åkte över till andra sidan igen. Vi hann dock med lunchen innan dess.
När vi kom ner från västra sidan, kom vi på den brillianta idén att vi skulle ta bussen till Lech. Vi trodde att det bara handlade om en tiominutersfärd. När vi fick reda på att det skulle ta fyrtio minuter en väg bestämde vi oss för att pröva det en annan dag istället. Så upp i St Antons berg igen.
På kvällen kom i iväg till en jättemysig fondurestaurang som ligger uppe i samma backe som vi bor. Riktigt god köttfondue, precis som det skall vara i Alperna.
Det bara kom in mat hela tiden, så fast vi är en rätt matglad familj, så orkade vi inte äta upp allt köttet ens...
Vi lär nog hamna här en gång till innan hemresan.
