I morgontidningen stod det att man nu får åka tre i samma bil, förutsatt att man bor i samma hushåll. Det går åt rätt håll.
Michi spillde vatten på golvet idag och tog tag i en mopp. Thelma tyckte det var så roligt så vi var tvungna att ta ett foto på denna händelse.
Michi och jag tog oss en tur hem till Ambiance-Jim idag och kollade möbler. Kanske är något som ska med till Spanien eller så.
Fina små nattygsbord fanns också. Vi har liknande på Langkawi.
Efteråt åkte vi vidare till Publika för att handla baguette, ost och vin till middagen hos Susann och Gordon. Vilka köer det var!
Äventyr när vi skulle ut ur garaget. Skrev en liten historia om det på Facebook och lägger den sist i inlägget här.
På kvällen var vi hemma hos Susann och Gordon tillsammans med Maria och Leif. Det var räkfrossa med norska räkor. Hur gott var inte det!!!
Här är hela gänget med på bild också.
Anna och Erik lämnade sin ö idag och åkte till Hulumale, hem till Nurs föräldrar där de blev mottagna med stor maldiviansk lunch.
När de sedan skulle flyga hem var de tvungna att ha både mask och visir hela vägen till London via Doha i Qatar.
Vi har varit i Publika för att handla och det är nu dags att lämna köpcentret. Vi upptäcker att vi inte har några kontanter, bara kort. I Malaysia är det väldigt bra med kontanter.
När vi stannar till vid parkeringsautomaten hoppar jag ur bilen för att betala. ”Ur funktion”, säger en stor skylt som hänger på maskinen. Fortsätter femtio meter längre bort till nästa maskin. Den verkar fungera, men har en skylt där det står att man bara kan betala med kontanter.
Jag inser att jag måste skaffa kontanter och går in i köpcentret igen för att hitta en bankomat. Tar ut pengar. Alla sedlar jag får ut är 50 Ringgit, motsvarande en svensk hundralapp. Rätt normalt kan man tycka.
Går nu ut genom en annan ingång och kommer till en tredje maskin bara för att återigen mötas av en skylt: ”Ur funktion”. Jag tar ett djupt andetag och går tillbaka till maskin två. Sätter in biljetten och möts av en röst som säger. ”Maskinen kan inte läsa din biljett”. Jag står emot en kraftig impuls att sparka till maskinen.
Sätter mig i bilen igen och ber Michi köra till utgången där vi kan tala med en vakt. Ur bilen igen.
Vakten tittar på mig, min biljett och min 50-ringgit-sedel. ”Must change”, säger han innan jag sagt något. En 50-lapp är alltså för stor att betala med. Man kan bara använda 10, 5 eller 1-ringgitsedlar... Nu kom jag ju dock aldrig så långt som betalning för det var fel på biljetten.
”Maskinen kan inte läsa min biljett”, svarar jag. ”Must change”, svarar vakten och pekar på min sedel. Han är från Bangladesh och jag från Sverige. Jag försöker på malaysiska. Han ser lika oförstående ut fortfarande. ”Ticket...problem”, säger jag och ser en annan vakt skynda fram. ”Must go to parking office”, säger han och visar vägen. Vänlig man!
Väl framme vid kontoret, en hissresa och några krogiga gångar senare, så ringer jag på klockan vid luckan. En sömndrucken man kliver ut från ett litet rum och klappar sig över huvudet för att rätta till sitt hår. Innan jag hinner säga något pekar han på min sedel.
”Must change”, säger han. Nu med rök ut genom näsa och öron säger jag något behärskat: ”Ticket problem. Machine cannot read” Engelskanivån är nu nere på en otroligt basal nivå.
Mannen tar biljetten och går iväg och säger: ”7 ringgit”. Jag lämnar fram min 50-sedel. ”No change”, frågar han. Jag bara skakar på huvudet och efter fem långa minuter kommer han tillbaka med växel.
”You can go”, säger han och behåller min biljett på vilken han skrivit ner vårt bilnummer. Tur jag kunde det. Tänker att jag kan behöva den, men tar i alla fall ett foto så jag har något bevis.
Tillbaka vid Michi, som antagligen undrat om jag rymt, så får jag prata med vakten igen. Vi ska nu trycka på nödknappen vid utfarten och vakten måste prata med kontoret och säga vårt registreringsnummer. Tänk om jag sagt fel! Till slut öppnas bommen och vi kan köra ut.
Andas. Bara andas...!
