Gick upp vid åtta och satte mig ute en stund efter att ha röjt lite inne. Vid halvtio dök de första upp som skulle fixa med dörrposten. Alan stod i köket och ställde en miljon frågor om vår frukost. Normalt sett tycker jag det är kul att prata med alla men idag var det som om jag fått nog och jag fick en total melt down. Kan man inte ens få vara ifred när man fixar mat? Måste folk alltid vara precis där vi är? Ok om de jobbar, men måste de hänga runt oss hela tiden?
Innan ens Michi och Anna vaknat kom Harry och Jona för att göra klart det sista med larmet och det började hamras och sågas lite här och var. När vi äntligen åt frukost var det redan fyra människor hos oss och jag kände bara panik. Jag kunde inte ens använda tvättmaskinen för mina svettiga träningskläder för den var redan igång påsatt av andra. Kan jag få ta hand om mina saker i mitt eget hem, kanske?
Michi tog med mig på en promenad upp på berget och jag har nog aldrig gått så fort upp utan att stanna. All frustration tog ut sin rätt och det kändes väldigt skönt.
När vi kom ner hade arbetarna lagt skruvar och annat på vårt lilla sideboard i hallen och lyckats dra något så att hela bordet var repat. Då hade de ställt en låda över så vi inte skulle se det, men Anna upptäckte det när hon dammade. Michi fick prata med dem för hade jag gjort det i det läget så hade de aldrig vågat komma tillbaka. När sedan tvättmaskinen inte gick att öppna, plus att det läckte ut massor av vatten på golvet när vi fick köra ett tömningsprogram så var måttet rågat. Jag bara körde ut alla från tvättstugan och tog hand om vattnet. Valet var att storgråta eller bli urförbannad...
Michi fixade lunch och vi fick inte ens äta själva utan två arbetare satt vid samma bord och bara stirrade på oss när vi åt. Hela huset var nu fyllt med sågspån och hur dammigt som helst. Allt i total kaos. Kom ihåg att ta ett foto på våra Nespressokapslar i alla fall så jag vet vad som behöver fyllas på till efter sommaren.
Lite mycket som hänt senaste tiden, med Michis föräldrar som är dåliga, saker som ska fixas med firman, skatteverket som skall ha tusen svar på frågor vi redan skickat in, påminnelser på räkningar vi redan betalt där man måste åka ner till kontoren i stan och visa allt. Swea-aktiviteter som alla tar för givet att jag skall hålla i - alltid. Så mycket som inte funkar och just nu är jag så trött på det. Som tur är så såg Michi att jag höll på att gräva ner mig så han bara satte mig ner hemma, frågade om jag ville ha mat från en speciell restaurang som om han läste mina tankar, åkte och handlade, gav mig ett glas vin och livet vände åter till en lite mer positiv sida... Känns säkert bättre imorgon, men idag var en bedrövlig dag! Det händer aldrig att jag blir deprimerad - arg, ja - men inte som idag. Inte kul alls.
Innan ens Michi och Anna vaknat kom Harry och Jona för att göra klart det sista med larmet och det började hamras och sågas lite här och var. När vi äntligen åt frukost var det redan fyra människor hos oss och jag kände bara panik. Jag kunde inte ens använda tvättmaskinen för mina svettiga träningskläder för den var redan igång påsatt av andra. Kan jag få ta hand om mina saker i mitt eget hem, kanske?
Michi tog med mig på en promenad upp på berget och jag har nog aldrig gått så fort upp utan att stanna. All frustration tog ut sin rätt och det kändes väldigt skönt.
När vi kom ner hade arbetarna lagt skruvar och annat på vårt lilla sideboard i hallen och lyckats dra något så att hela bordet var repat. Då hade de ställt en låda över så vi inte skulle se det, men Anna upptäckte det när hon dammade. Michi fick prata med dem för hade jag gjort det i det läget så hade de aldrig vågat komma tillbaka. När sedan tvättmaskinen inte gick att öppna, plus att det läckte ut massor av vatten på golvet när vi fick köra ett tömningsprogram så var måttet rågat. Jag bara körde ut alla från tvättstugan och tog hand om vattnet. Valet var att storgråta eller bli urförbannad...
Michi fixade lunch och vi fick inte ens äta själva utan två arbetare satt vid samma bord och bara stirrade på oss när vi åt. Hela huset var nu fyllt med sågspån och hur dammigt som helst. Allt i total kaos. Kom ihåg att ta ett foto på våra Nespressokapslar i alla fall så jag vet vad som behöver fyllas på till efter sommaren.
