Mizan på Riblee´s

Vi har just kommit hem från restaurant Riblee´s och är fortfarande helt stumma. Idag har vi varit med om den mest generösa gest vi någonsin varit med om, om man tänker på vad en människa har att ge från.

Vi skulle gå ut och äta söndagmiddag och bestämde oss för Riblee´s där vi varit många gånger tidigare. Jag har ju i en tidigare blogg skrivit om en av servitörerna som jobbar där, Mizan från Bangladesh, som inte kunde skicka hem tillräckligt med pengar för att rädda livet på sin sjuka mamma. Det är lätt att vara cynisk ibland och tro att folk säger sådana saker för att de vill ha något av oss, mer dricks, ja vad som helst.

Varje gång vi kommit till restaurangen har Mizan alltid hjälpt oss och vi har alltid småpratat lite, som man så ofta gör. Att ta sig några extra minuter och se människan som står framför en anser ingen av oss vara något speciellt, utan helt naturligt.

När Michi och Fredrik var på restaurangen för ett tag sedan frågade Mizan var vi andra var. Han vill gärna komma och laga mat från Bangladesh som tack för att vi är snälla mot honom. Vad har vi egentligen gjort som är så fantastiskt?

Idag, när vi åt vår middag, med mat och vin, och det här är inte den billigaste restaurangen, till och med vi kan tycka att det är lite dyrt, men värt det för att det är så gott, så sade Mizan att han ville bjuda oss på middagen. Kostnaden för vår middag motsvarade säkert 40 procent av hans månadslön. Vi ansåg självklart att vi absolut inte kunde ta emot det. Han skall ju dessutom skicka pengar hem. Han har jobbat här i fyra år och har jobbat varje dag sedan han kom. Inte för att han måste, men för att han inte har så mycket annat att göra och för att skicka pengar hem. Att han då skulle betala för oss kändes helt hemskt. Han sade att det var för att han tyckte att vi var som hans familj här i Malaysia och att han ville glädja oss. Mig kallar han "Mom".

När jag gick fram till honom för att säga att alla desserter vi får efter varje middag mer än väl är generöst nog och att vi inte kan ta emot middagen, så sade han att det tyvärr var för sent. Han hade redan betalt notan. Dessutom fick vi dessert även denna gång.

Det bästa vi lär oss här är att varje människa är unik i sitt och att vi skall vara ödmjuka inför varje människa vi möter. Det vi var med om idag är så svåröverträffat. Vad skall vi någonsin kunna göra för att återgälda detta? Vi är stumma och otroligt tacksamma för att ha fått uppleva detta!!!