Nya lampor och konferens

Nu har vi äntligen fått upp de nya lamporna jag hittade på Estilo och sedan kunde köpa i Megamall. Lamporna kommer ursprungligen från Marocko. Elektrikern har nu varit här och kollat var de skall hänga och när killarna från kontoret nu kom upp med de fyra sista lamporna så har jag kunnat sätta lamporna i grupper som de ska hänga. Det blir tre under tak utanför gymmet och två grupper med tre respektive två lampor under Fredriks balkong. Spännande att se om de är på plats nästa gång vi kommer. Som ofta här i Malaysia så saknades ju lite delar när jag väl packade upp lamporna så det får bli en tur tillbaka till butiken i Megamall i veckan. 

Först att komma hit i morse var Patrik som skall hålla i konferensen och visa nya kläder. Med nästa plan kom sedan Andreas, Kevin, Nils och den nye killen Jakob. De såg riktigt seriösa ut.

Själv åkte jag ner till stranden för att se om jag kunde ta massage någonstans, men det var fullbokat. Istället blev det en lunch på mysiga Frangipani.

De har också bokhyllor för alla som reser och jag hittade en bok av en jättebra författare som jag norpade när jag satt där vid stranden.

För mig är resan till Langkawi slut för denna gång. Michi och killarna stannar över helgen. Fredrik var ute på sexmånadersmiddag (!) med Claudia och skulle sedan träffa kompisar i Solaris och sova hos Rai så jag var själv hemma. Det blev en varm macka och förra veckans American Idol. Trettio personer minskades nu ner till tretton. Tack och lov var alla mina favoriter kvar!

Tour de Langkawi och Titti Brandeby med vänner på besök

Nu på morgonen var det dags för Le Tour de Langkawis första etapp, som alltid är på Langkawi. Le Tour de Langkawi är en årlig cykeltävling som startade på Langkawi 1996 på initiativ av den förre premiärministern Mahatir, som kommer från Langkawi. Tävlingen har sedan vuxit sig allt större och är nu en stor internationell tävling som pågår i tio etapper runt om i Malaysia. Sträckorna kan variera, men Langkawi startar alltid och det finns alltid en sträcka som går upp till Genting Highlands. Tiderna för varje sträcka läggs ihop och den som för tillfället leder får en gul ledartröja att ha på sig. Klockan nio startade loppet nära Awana Port så vi gick ut och väntade.

Flera polismotorcyklar kom förbi och alla vinkade lika glatt.

Helikoptrar snurrade ovanför och tv-kameror registrerade allt nere på marken.

Så kom de! Det tog dem ungefär sex minuter att ta sig upp till oss. Helt otroligt snabbt. Sverige hade inte med ett lag utan det närmast oss var Danmark.

På några sekunder var de förbi och sedan kom alla följebilar med cyklar på taket, ambulanser och polisbilar i mängder.

Det var så mycket följebilar så det blev trafikstockning bortanför vår gate. Det hör inte till vanligheterna...

När loppet var över blev det frukost och sedan en tur in till saluhallen för att proviantera inför morgondagens konferensstart.

Vi åkte också och besökt Taufiq, killen som nu hjälper oss med trädgården. Han har en handelsträdgård som mest säljer mullbär.

De hade även bin som gjorde honung från Langkawi.

Michi och jag hade köpt frysta räkor och testade nu att själva göra Gambas al ajillo. Jag hade köpt ett par böcker med spanska tapas. Det blev riktigt gott. Första gången är ju ett litet test, så nästa gång blir det mer vitlök och salt.

Dörren till vårt pumphus är ny klar med beslag och lås från Sverige. Den skall bara målas också och sedan är den klar. Det kommer att bli så fint!

Staketet blev också klart idag och där är det också bara målning som återstår.

Våra kompisar, Kerstin och Martin Brandeby, har en dotter, Titti, som nu är och luffar runt i Asien med sex kompisar. De landade på Langkawi igår och vi bjöd hem dem till oss på en drink och tog sedan med dem ner till Cactus på middag så de kunde få smaka på lite lokal mat.

Här är Robin och Klara som lyckades bita i varsin stark chili, stackarna...

Michi och Kajsa hamnade nere på hörnan.

Jag satt brevid Alex...

... och sedan var det Titti med Linnéa och Ebba.

De verkade tycka att maten var god och vi tog även med dem till Tammy´s Café efteråt. Det blev helt fullt när vi vällde in nio personer. Vi drog oss sedan tillbaka hem och lämnade ungdomarna att fortsätta utforska Langkawis nattliv.

Vidare upp till Langkawi

Äntligen var det dags att flyga upp till Langkawi igen. Vi har inte varit i huset sedan nyår. När vi körde från flygplatsen såg vi massor av skyltar med pilar och vi undrade vad det var. Det visade sig att det skall vara ett cykellopp, Le Tour de Langkawi, som börjar imorgon.

Framme vid huset fick vi se en dörr med trasig glasruta. Trädgårdskillarna som klipper gräset hade lyckats smätta en sten rakt in i rutan som totalt gick sönder.

Glasbitar låg i drivor både inne och ute. Det värsta är att mycket har hamnat i gräset och det kommer vara omöjligt att få upp allt. Vi får försöka dammsuga på gräsmattan...

Duschen ute var nu färdigkaklad och målad.

 Gymmet/bastudelen börjar också bli mer och mer klart. Golvet är lagt, innertaket klart och allt målat.

Baksidan blir med förråd och poolpump och kommer att sättas igen med galler så att man inte möter en vildhund eller apa därinne.

Innifrån pumphuset och ut mot baksidan av trädgården ser det ut så här.

Staket började komma upp runt den nya uteplatsen så nu är det snart klart där.

 Alltid lika underbart att vara här. Poolen såg väldigt inbjudande ut!

På kvällen stack Michi och jag till The Cliff för en drink och lite solnedgång.

Denna gång blev det Strawberry Margheritas. Vilken häftig färg!

Så ändrade sig ljuset och solen sjönk långsamt ner i havet. Det är alltid lika vackert. Nu när jag vet att Helene med familj skall komma så blir alltid tankarna: Det här måste vi göra... och det här... och det här.

Vi tog sedan middag på Orkidria. Fick fota akvarierna med alla räkor och hummrar igen. Helene, du ser vad som väntar :)

 Favoriterna kom så klart in, räkor med vitlök, följt av fisk, lite vårrullar och fried rice. 

Hemma satte vi oss sedan i varsin solstol och tände en liten ljuslykta bara. Så härligt att bara sitta och lyssna på alla ljud. 

En liten kompis kom och satte sig alldeles bakom oss och rörde sig sedan inte en millimeter. 

Det känns alltid när man kommer ut till havet, man blir väldigt trött de första kvällarna. Så skönt att vara tillbaka här!!!

Hem från Belum till OS

Dags för sista frukosten ute i Belum. Lika skönt och gott idag.

Helgen har gått fort och nu var det dags att sätta sig i bilen och köra de nästan 40 milen tillbaka till KL.

Vid Bidor, en timme norr om KL, stannade vi på en vägkrog för lite lunch och det blev de traditionella malaysiska satayspetten.

Vi var hemma vid tretiden, lagom till att femmilen på skidor skulle börja och vi bänkade oss framför tv:n. Det blev inget särskilt roligt lopp då alla körde så långsamt. Det blev mest en spurt på slutet där tre ryssar fick guld, silver och brons. Roligt för dem när det nu var på hemmaplan. När klockan var halvåtta var det dags för nästa sportaktivitet. Sverige skulle möte Canada i hockeyfinal i OS. 

Vi var ett gäng som samlades på den nya puben Bricks and Barrels där de visade matchen. Ett stort bord med kanadensare var redan samlade och det blev många rop när vi klev in iklädda de svenska färgerna.

Tyvärr förlorade Sverige, men det blev ändå en väldigt rolig kväll. Flera av kanadensarna var lärare till Fredrik på MKIS. Hans badmintontränare var bland annat där och hotade Fredrik med 100 armhävningar om Canada vann... Det blir jobbigt nästa träning!

Djungelutflykt och möte med en vild elefant!

Vi gick och åt frukost vid halvniotiden och hittade ett bord utomhus i skuggan med utsikt över sjön. Michi lyckades också ordna varsin omelett så det blev en härlig start på dagen!

Vi gick tillbaka till rummet för att fixa iordning oss inför vår halvdagsutflykt, som vi verkligen såg fram emot. Var tvungen att fota de fina blommorna vi fått på rummet!

Så bar det av ner till den lilla hamnen och vi passerade resortens pool och snygga rum på vägen.

Så fick vi hoppa på vår lilla båt och vi hörde inte till någon grupp utan fick privat guide!

Så bar det av ut på de relativt stora sjösystemen.

Det var mycket träd som stack upp överallt. Lite lurigt när man kör båt. Tydligen hade man låtit bygga en damm för några år sedan vilket gjort att vattennivån i sjön stigit och träd kom under vatten.

Vårt första stopp var ett ställe där man kunde se rafflesia, världens största blomma. De finns i olika arter och den vi fick se var en sort som växte som en lian upp på andra träd. Den såg ut som en gigantisk blåklocka fast lila i färgen. Det var väldigt svårt att få till ett foto då det var rakt upp mot solen...

Guiden hittade dock en annan sort som var på marken. De behöver ett par år på sig att växa till sig för att sedan slå ut och blomma i ungefär en vecka.

Försökte fotografera terrängen där vi gick. Den här stocken ser ju ut att ligga helt platt, men stigen gick i princip rakt upp så vi fick hjälpa till att dra oss upp i rep.

Vi var en aning svettiga när vi var nere i båten igen och det fläktade underbart när vi gav oss av :)

Allt var otroligt stilla och vackert när vi åkte vidare.

Helt plötsligt passerade vi en bilfärja. Den var cirka femtio centimeter bredare än bilarna och tillräckligt lång för att två bilar skulle få plats. Det såg helt absurt ut.

Så kom vi fram till vårt nästa stopp som hette Kampung Chuweh där det bodde Orang Asli, malaysisk ursprungsbefolkning.

Fick fota fem små söta barn som satt i ett öppet hus.

Det känns alltid lite påträngande att gå runt och titta på de som bor dä,r som om de är utställningsföremål. De var inte så glada heller, men när vi började prata malaysiska och de förstod att vi bott här i tio år så blev inställningen en annan och de började prata en hel del. De berättade bland annat att turister som kommit dit klagat på att det fanns Astrodiskar uppsatta. Utan dem kan de inte se på tv. Helt sjukt hur folk tänker... Det var endast mänen som kunde tala malaysiska eftersom de åkte runt på marknader. Kvinnorna talada bara stammens dialekt som var helt annat än malaysiska.

Husen var byggda med palmblad till tak, nästan som stråhyddor.

Stora vattensamlare fanns på plats för regnvatten.

Hönor, tuppar och kycklingar sprang runt överallt. Den här människogruppen ville dock inte döda djur, så de tog med levande kycklingar till marknaden och bytte dem mot slaktade som de sedan kunde laga till.

En kvinna satt på en bambubrygga och tvättade kläder för hand i sjövattnet.

Det fanns en liten skylt uppsatt över öns befolkning som bestod av nio familjer. Det var 19 vuxna och 26 barn. När någon skulle gifta sig fick de åka till en annan ö och hämta en brud, för här var alla släkt. Giftasåldern är femton år! Vi träffade en flicka som satt med en ett år gammal baby. Mamman var sexton så hon måste alltså ha blivit gravid när hon var fjorton!!! Tänker på barnens lilla kusin Nicole som blir tretton i år och skräms av tanken...

Så bar det av ut på de gröna vattnen igen. Det bara kryllade av öar överallt och det var som en labyrint. Vi skulle aldrig ha kunnat ta oss tillbaka till hotellet själva.

Så gjorde vi vårt sista stopp vilket innebar en djungelvandring som hette duga.

När vi klev i land var det första vi såg spillning från elefant och på flera ställen såg man var elefanterna vandrat fram så det var med stor spänning vi började gå.

Träd slingrade sig runt varandra och tio meter från båten blev vi tillsagda av guiden att titta noga var vi gick, det kunde nämligen finns ormar. Inte vilka ormar som helst heller, utan små gulliga kobror. Nu när det var torrperiod ville de gärna slingra sig ner till vattnet för att kyla av sig lite.

Efter ett tag kom vi fram till ett öppet trähus där vi skulle äta medhavd lunch. Där hade de satt upp den här lite speciella skylten. Vi slapp tack och lov blodiglar för de är mer ute när det är regnperiod.

Det var rätt skönt att få sätta sig en stund och få lite mat och framför allt vatten.

Vi fortsatte sedan vår vandring och målet var ett vattenfall. Minst fyra gånger fick vi passera vattendrag klivandes på rangliga stenar och mossbevuxna stockar.

Det var verkligen en krävande promenad, men också jättespännande!

Vi klarade oss tillbaka till båten utan att upptäcka vare sig läskiga kobror eller elefanter.

Alldeles brevid båten måste det ha funnits något som attraherade fjärilar för där var säkert tjugo stycken på ett ställe.

Vid tvåtiden var vi tillbaka vid hotellet igen.

Nere i hamnen fanns också en stor husbåt som man kunde åka ut med och bo på.

Varma, svettiga och väldigt törstiga gick vi till den lilla hotellbaren. Den var inte öppen, men en servitör från en av restaurangerna hjälpte oss att knacka på och ut stapplande en sömndrucken servitör. Innan han kom ut hann jag fota lite roliga skyltar som fanns uppsatta. Ingen alkohol serveras till muslimer. Hur kollar de det?

Det fanns också denna underbara skylt med texten: Tyvärr, vår kreditkortsmaskin är för tillfället ur funktion. Skylten var helt bleknad och verkade ha suttit på plats de senaste åren :)

Kan inte med ord beskriva hur fantastiskt gott det var att få en kall öl. Vår nepalesiske servitör hade en fin tatuering med en tjej som dansade pool-dancing runt en skiftnyckel. Och hur kom han på det motivet???

Vi noterade att det låg vinflaskor längs med räcket på golvet i halva restaurangen. Varför då, undrade vi, men kom snart på varför när en av biljardbollarna dunsade ner på golvet och annars skulle åkt rakt ner i djungeln.

Denna kväll valde vi att inte stanna kvar på hotellet. Vår guide hade berättat att det fanns ett berg, Titiwangsa, där man kunde äta middag och titta på solnedgången. Vi passerade en skylt med varning för elefanter och skrattade gott. Vi kom ihåg när Anna och Fredrik fick höra på bilskolan att om man möter en elefant när det är mörkt skall man stänga av ljuset. Hur troligt är det scenariot?

Helt plötsligt såg vi en bil som stannat på andra sidan vägen. Vi undrade om de hade fått problem och jag började vrida på huvudet hit och dit. Vad fick jag se då??? En elefant som promenerade omkring och åt gräs. Michi fick snabbt vända bilen och åka tillbaka så vi kunde titta närmare på den.

Helt otroligt att vi fick uppleva detta att se en elefant i sitt vilda tillstånd. Den var mycket större än vi trodde och man blir alldeles fylld av vördnad över att få uppleva detta. Inget zoo, ingen safari - bara en elefant i sitt rätta element promenerandes omkring.

Vi kunde nästan inte prata om något annat på väg upp för berget. Det var lite drygt tre mil att åka och värt varje kilometer. Det var otroligt vackert att komma upp.

Restaurangen var en vanlig vägkrog och middagen med kyckling och ris, samt en soppa innan kostade 5 rm, dvs cirka 10 kronor.

Efter en helt fantastisk dag åkte vi tillbaka mot hotellet, fortfarande utan att kunna smälta allt vi hade fått uppleva. Ibland känner man sig lite extra tacksam! Roligt också för presenten Michi fått kunde ju inte ha blivit mer lyckad!!!