Det ljusnade snabbt och vi åkte en kvart innan vi kom fram till ingången. 
Här skulle det fixas med biljetter och vi fick gå in och titta i ett litet museum under tiden.
Så kom vi sedan till den stora safarientrén. Yala safaripark är känd för att ha den största samlingen av leoparder i världen, 25 djur.
Det var också ett väldigt rikt fågelliv i parken och vi såg många olika sorter.
Naturen var grönskande och frodig med klippor som stack upp här och var, som hämtade ur Lejonkungen.
Påfåglar fanns det i mängder överallt som gick och visade upp sina fina fjädrar.
Jeepen åkte långsamt fram genom parken och vi satt och vred på huvudet allihop och spanade efter leoparder och elefanter.
Rätt som det var dök det upp en hel hög med vildsvin. Vi var glada att vi satt i jeepen!
Rätt som det var blockerades vår väg av en apa som tog det lugnt på morgonkvisten.
Vi såg också många vattenbufflar, men leoparderna lyste med sin frånvaro.
Överallt fanns hjortar, men de var väldigt skygga, så kom man för nära med bilen sprang de snabbt som tusan.
Vår förare körde väg upp och väg ner för att hitta olika djur. Han måste ha jobbat där länge för han hade verkligen örnblick för att upptäcka olika djur som satt uppe i träd eller var gömda nere på marken.
Vi hade lämnat hotellet för tidigt för att hinna äta frukost och istället hade vi med oss frukostpaket. Precis efter att ha passerat en liten fiskeby var det dags för matpaus.
Vid vår rastplats satt en ödla uppe på en trädstam.
Där vi stannade och åt hade det tidigare legat en japansk restaurang som helt sveptes bort av tsunamin 2004 och 19 gäster dog. Till minne av detta hade de byggt upp ett minnesmärke vid stranden.
Efter maten var det dags att hoppa in i vår röda jeep igen för vidare spaning. Endast en av de andra jeeparna hade sett leoparder. Det har regnat såpass mycket nu att djuren har tillräckligt med vatten inne i djungeln och de behöver inte komma ut till de stora sjöarna, dit jeeparna kan ta sig, för att dricka. Det är väl det som är tjusningen med riktig safari, att djuren verkligen är vilda och att man inte kan räkna med att få se dem varje gång.
På vår väg från stranden passerade vi något som jag trodde var en myrstack, men det visade sig vara ett ormbo. Underbart!!!
Nu började det kännas att vår förare blev lite desperat för att hitta leoparderna och vägarna blev allt mindre och allt gropigare när vi trängde in i parken. Ibland var vi nästan rädda att jeepen skulle välta.
Även om leoparderna lyste med sin frånvaro så kom vi till slut fram till en sjö där det vimlade av krokodiler. De låg där och gapade och blottade sina vassa tänder. Efter ett litet tag kom en hel flock hjortar försiktigt fram till vattnet för att dricka. Några höll vakt, medan de andra drack. Vi var helt beredda på att någon skulle bli fångad, men det gick bra.
Så fortsatte färden och alla började känna sig lite trötta. Anna somnade till en stund i Michis knä.
Vid tiotiden var vi tillbaka på hotell Elephant Reach. Det kändes som om det var sent på eftermiddagen efter allt vi varit med om.
Vi packade ihop våra saker och tog vår van tillbaka mot Merissa. På vägen passerade vi ett buddistiskt tempel.
Anna och jag fick inte gå in för vi hade linne på oss, men Michi och Fredrik tog ett varv.
Halvvägs mot Mirissa stannade vi till vid en liten restaurang vid havet för att äta lunch. Den låg otroligt vackert. De erbjöd seafood även här, men vi kände att det räcker med seafood en gång om dagen och då är det roligare att äta riktigt gott på kvällen. Vi tog varsin Club sandwich med fisk, men de var tyvärr inte speciellt goda. 
Att åka bil på Sri Lanka tar sin lilla tid och det krävs en hel del tålamod med tanke på den låga snittfarten på ca 40-50 km i timmen. Man tycker att 10 mil låter som om det är jättenära, men man har en lång resa framför sig. 
Vid tretiden var vi framme i den lilla byn Mirissa som vi fått rekommenderad av familjen Malmberg som ett av de mysigaste ställena de bodde på när de var här och det var verkligen mysigt!
När vi kom in i vårt hotellrum, rumsnummer 105, så var det blomsterblad utströdda över sängen, det var indiska målningar i taket och ett väldigt modernt badrum. Efter några minuter knackade det på dörren och vi fick varsin välkomstdrink. Barnen bodde i hus 104 och dessa båda hus hade de absolut bästa lägena med vidunderlig utsikt rätt ut över havet.
Varje stuga hade en liten altan så man kunde sitta och beundra utsikten.
Rätt som det var när Michi och jag tittade ut så satt det en stor påfågel på vår altan. När vi smög fram för att ta kort hoppade den ner på marken brevid.
Jag smög efter och fick då också ett fint kort på Michi som fått sig en liten öl på altanen. 
Snart kom barnen över också och vi satt och myste lite innan middagen. Vi hade hunnit med ett dopp i poolen också.
På väg upp till restaurangen fick Anna och Fredrik syn på ett skumt djur utanför sitt hus. Det visade sig vara en eremitkräfta som var ute på vandring.
Vi hade en jättetrevlig kille som hjälpte oss med maten. Det tog ganska lång tid, men vi hade tagit med oss en kortlek och hade en hård match i fyrmannavist medan vi väntade. 
Till slut kom i alla fall maten och det var jättegott. Vi skrattade dock gott åt att allt serverades med mängder av pommes frites. Kanske inte det man var sugen på till skaldjur...
Efter en lång och händelserik dag somnade vi alla vid tio och sov i elva (!) timmar allihop. 
