Vi gick och åt frukost vid halvniotiden och hittade ett bord utomhus i skuggan med utsikt över sjön. Michi lyckades också ordna varsin omelett så det blev en härlig start på dagen!
Vi gick tillbaka till rummet för att fixa iordning oss inför vår halvdagsutflykt, som vi verkligen såg fram emot. Var tvungen att fota de fina blommorna vi fått på rummet!
Så bar det av ner till den lilla hamnen och vi passerade resortens pool och snygga rum på vägen.
Så fick vi hoppa på vår lilla båt och vi hörde inte till någon grupp utan fick privat guide!
Så bar det av ut på de relativt stora sjösystemen.
Det var mycket träd som stack upp överallt. Lite lurigt när man kör båt. Tydligen hade man låtit bygga en damm för några år sedan vilket gjort att vattennivån i sjön stigit och träd kom under vatten.
Vårt första stopp var ett ställe där man kunde se rafflesia, världens största blomma. De finns i olika arter och den vi fick se var en sort som växte som en lian upp på andra träd. Den såg ut som en gigantisk blåklocka fast lila i färgen. Det var väldigt svårt att få till ett foto då det var rakt upp mot solen...
Guiden hittade dock en annan sort som var på marken. De behöver ett par år på sig att växa till sig för att sedan slå ut och blomma i ungefär en vecka.
Försökte fotografera terrängen där vi gick. Den här stocken ser ju ut att ligga helt platt, men stigen gick i princip rakt upp så vi fick hjälpa till att dra oss upp i rep.
Vi var en aning svettiga när vi var nere i båten igen och det fläktade underbart när vi gav oss av :)
Allt var otroligt stilla och vackert när vi åkte vidare.
Helt plötsligt passerade vi en bilfärja. Den var cirka femtio centimeter bredare än bilarna och tillräckligt lång för att två bilar skulle få plats. Det såg helt absurt ut.
Så kom vi fram till vårt nästa stopp som hette Kampung Chuweh där det bodde Orang Asli, malaysisk ursprungsbefolkning.
Fick fota fem små söta barn som satt i ett öppet hus.
Det känns alltid lite påträngande att gå runt och titta på de som bor dä,r som om de är utställningsföremål. De var inte så glada heller, men när vi började prata malaysiska och de förstod att vi bott här i tio år så blev inställningen en annan och de började prata en hel del. De berättade bland annat att turister som kommit dit klagat på att det fanns Astrodiskar uppsatta. Utan dem kan de inte se på tv. Helt sjukt hur folk tänker... Det var endast mänen som kunde tala malaysiska eftersom de åkte runt på marknader. Kvinnorna talada bara stammens dialekt som var helt annat än malaysiska.
Husen var byggda med palmblad till tak, nästan som stråhyddor.
Stora vattensamlare fanns på plats för regnvatten.
Hönor, tuppar och kycklingar sprang runt överallt. Den här människogruppen ville dock inte döda djur, så de tog med levande kycklingar till marknaden och bytte dem mot slaktade som de sedan kunde laga till.
En kvinna satt på en bambubrygga och tvättade kläder för hand i sjövattnet.
Det fanns en liten skylt uppsatt över öns befolkning som bestod av nio familjer. Det var 19 vuxna och 26 barn. När någon skulle gifta sig fick de åka till en annan ö och hämta en brud, för här var alla släkt. Giftasåldern är femton år! Vi träffade en flicka som satt med en ett år gammal baby. Mamman var sexton så hon måste alltså ha blivit gravid när hon var fjorton!!! Tänker på barnens lilla kusin Nicole som blir tretton i år och skräms av tanken...
Så bar det av ut på de gröna vattnen igen. Det bara kryllade av öar överallt och det var som en labyrint. Vi skulle aldrig ha kunnat ta oss tillbaka till hotellet själva.
Så gjorde vi vårt sista stopp vilket innebar en djungelvandring som hette duga.
När vi klev i land var det första vi såg spillning från elefant och på flera ställen såg man var elefanterna vandrat fram så det var med stor spänning vi började gå.
Träd slingrade sig runt varandra och tio meter från båten blev vi tillsagda av guiden att titta noga var vi gick, det kunde nämligen finns ormar. Inte vilka ormar som helst heller, utan små gulliga kobror. Nu när det var torrperiod ville de gärna slingra sig ner till vattnet för att kyla av sig lite.
Efter ett tag kom vi fram till ett öppet trähus där vi skulle äta medhavd lunch. Där hade de satt upp den här lite speciella skylten. Vi slapp tack och lov blodiglar för de är mer ute när det är regnperiod.
Det var rätt skönt att få sätta sig en stund och få lite mat och framför allt vatten.
Vi fortsatte sedan vår vandring och målet var ett vattenfall. Minst fyra gånger fick vi passera vattendrag klivandes på rangliga stenar och mossbevuxna stockar.
Det var verkligen en krävande promenad, men också jättespännande!
Vi klarade oss tillbaka till båten utan att upptäcka vare sig läskiga kobror eller elefanter.
Alldeles brevid båten måste det ha funnits något som attraherade fjärilar för där var säkert tjugo stycken på ett ställe.
Vid tvåtiden var vi tillbaka vid hotellet igen.
Nere i hamnen fanns också en stor husbåt som man kunde åka ut med och bo på.
Varma, svettiga och väldigt törstiga gick vi till den lilla hotellbaren. Den var inte öppen, men en servitör från en av restaurangerna hjälpte oss att knacka på och ut stapplande en sömndrucken servitör. Innan han kom ut hann jag fota lite roliga skyltar som fanns uppsatta. Ingen alkohol serveras till muslimer. Hur kollar de det?
Det fanns också denna underbara skylt med texten: Tyvärr, vår kreditkortsmaskin är för tillfället ur funktion. Skylten var helt bleknad och verkade ha suttit på plats de senaste åren :)
Kan inte med ord beskriva hur fantastiskt gott det var att få en kall öl. Vår nepalesiske servitör hade en fin tatuering med en tjej som dansade pool-dancing runt en skiftnyckel. Och hur kom han på det motivet???
Vi noterade att det låg vinflaskor längs med räcket på golvet i halva restaurangen. Varför då, undrade vi, men kom snart på varför när en av biljardbollarna dunsade ner på golvet och annars skulle åkt rakt ner i djungeln.
Denna kväll valde vi att inte stanna kvar på hotellet. Vår guide hade berättat att det fanns ett berg, Titiwangsa, där man kunde äta middag och titta på solnedgången. Vi passerade en skylt med varning för elefanter och skrattade gott. Vi kom ihåg när Anna och Fredrik fick höra på bilskolan att om man möter en elefant när det är mörkt skall man stänga av ljuset. Hur troligt är det scenariot?
Helt plötsligt såg vi en bil som stannat på andra sidan vägen. Vi undrade om de hade fått problem och jag började vrida på huvudet hit och dit. Vad fick jag se då??? En elefant som promenerade omkring och åt gräs. Michi fick snabbt vända bilen och åka tillbaka så vi kunde titta närmare på den.
Helt otroligt att vi fick uppleva detta att se en elefant i sitt vilda tillstånd. Den var mycket större än vi trodde och man blir alldeles fylld av vördnad över att få uppleva detta. Inget zoo, ingen safari - bara en elefant i sitt rätta element promenerandes omkring.
Vi kunde nästan inte prata om något annat på väg upp för berget. Det var lite drygt tre mil att åka och värt varje kilometer. Det var otroligt vackert att komma upp.
Restaurangen var en vanlig vägkrog och middagen med kyckling och ris, samt en soppa innan kostade 5 rm, dvs cirka 10 kronor.
Efter en helt fantastisk dag åkte vi tillbaka mot hotellet, fortfarande utan att kunna smälta allt vi hade fått uppleva. Ibland känner man sig lite extra tacksam! Roligt också för presenten Michi fått kunde ju inte ha blivit mer lyckad!!!
