Matlagning på Lazat 20 november

Fredagen den 20 november var det matlagningsdag med Swea. Vi var åtta tjejer som åkte iväg för att lära oss lite malaysisk kokkonst. Ana, på bilden, är malaysiska och har ett ställe som heter Lazat, vilket betyder utsökt på malaysiska.

Hennes medhjälpare heter Sayidah och har tidigare jobbat som kock på hotell i 15 år. De är en rolig kontrast till varandra. Båda malaysiskor, en väldigt traditionell, en väldigt modern. De skämtar glatt med varandra om sina olikheter och det känns bra att se att religionen kan funka bra för alla fast ändå på olika sätt.

Det första vi fick göra var Prawn fritters. Kursen var väldigt bra på så sätt att vi först fick sitta och titta på när de lagade en rätt. När det var klart fick vi provsmaka så att vi visste hur det skulle smaka och sedan bar det av till en köksstation för att laga till det själva.

Här är jag i full färd att försöka laga till lika goda räkor som Ana och Sayidah gjorde. Inte bara att det skall smaka gott, det skall se gott ut också...

Vi fick göra förrätt, Prawn fritters, varmrätt var Beef Rendang och efterrätt var malaysiska kuey, här knyten fyllda med palmsocker som påminner om farinsocker i smaken.

Här är hela gänget som var iväg: Annelie, jag, Madelene, Lena, Cathrine, Anna, Eva och Cilla.

Detta var en kurs av sex olika och jag tror att vi alla var sugna på att gå fler gånger!

Anna i skolans musikal 19-21 november, "Love in the key of 1969"

Torsdag till lördag, 19 - 21 november, var det musikal på skolan. Ca 150 barn har jobbat på scenen och bakom scenen. Mammor har sytt de mest fantastiska dräkter och skolans drama lärare, Hannah Northcott, tillsammans med svenska Pia Signell har hållit ihop det hela och valt all musik. Musikalen gick i 1969 års tecken och det var mycket Beatles och gamla låter många kunde nynna med i!


Kostymerna var helt fantastiska och det finns ett gäng oerhört skickliga mammor som ägnat mycket tid till att sy. Vissa tyger hade till och med tagits hit från Sverige. Alla barn hade tränat i tre månader, vissa två gånger i veckan och de med solonummer, tre gånger i veckan! Vilket jobb!

I första akten hade Anna ett uppträdande där hon sjöng Space Oddities, av Davie Bowie, tvåstämmigt med en lärare, Mr Newman.

I andra akten hade hon ett nummer där hon sjöng solo första versen av "I´ll never fall in love again" av Burt Baccarah och sedan, tillsammans med två andra tjejer - Maheera och Shakina - sjöng hon When I´m sixtyfour".

I det sista numret fick tjejerna besök av "Austin Powers" som flörtade vilt med Anna, också en lärare på skolan, Mr Daryl Cook.

Till sist var Anna även med i avslutningsnumret där ett tjugotal tjejer sjöng i stämmor. När scendraperiet drogs ifrån och alla 150 barnen stod på scenen var det väldigt mäktigt!! Jag hjälpte till som påklädare under flera repetitioner och under en föreställning och man inser att när man sitter ner som publik så kan man aldrig förstå denna enorma apparat som pågår bakom kulisserna!

När föreställningen var slut gratulerades Anna med blommor. Det var ju roligt att Angelika och Stanley var här just när Anna hade sista föreställningen och hann titta på henne!

Här ställde "Austin Powers" upp på lite foto med Anna :o)

Anna med sin tjejgrupp under andra akten, Maheera i mitten och Shakina till höger.

För att fira avslutningen gick vi ut tillsammans och åt middag på en ny mexikansk restaurang, Pedro´s Place, som Karin och Robert rekommenderat. Väldigt god mat! Fredrik var inte med, han var ute med några kompisar på Wendy´s vid skolan för första gången. Även han börjar bli stor.

En stor eloge till Anna. Så mycket jobb för tre föreställningar. Toppa det med fotbollträning fyra gånger i veckan och en mängd läxor. Imponerande!!

Angelika och Stanley i KL

Den 12 november landade Angelika och Stanley i Kuala Lumpur, medan Michi fortfarande var i Sverige. På fredagen, som var första hela dagen, åkte vi iväg och fixade lite ärenden och sedan tog vi bilen ner till Chinatown för shopping och lunch på Old China Café. På eftermiddagen drog jag mig hemåt, medan Angelika och Stanley betade av Little India, Brickfields och Bukit Bintang med Sungei Wang och Low Yat. En intensiv dag!

Väl hemma vid åttatiden igen så gick vi ut och åt middag på food-courten i Sri Hartamas. Fredrik var på skoldans och skulle sedan sova över hos indonesiske Collin och Anna var hos Sandra. Helt barnfria alltså. Efter middagen passerade vi ett ställe som gav fotmassage ända till klockan tolv på natten, så vi gick in och satt i princip och sov en timme. Underbart!

Lördagen åkte vi till lite mer civiliserad shopping och hamnade då på 1 Utama. Tror att Stanley lyckades beta av flest julklappar. Skönt med tanke på att det bara är november!

Michi kom hem vid sextiden och fick genast byta om till smoking. Vi var inbokade på the Latin American Ball på Hotel Hilton Sentral som började klockan sju. Där träffade vi våra vänner Karin, Robert, Harriet, Gunnar, Cilla och Jocke. Alla lika snygga :o)

Det blev mycket dans till fantastisk musik så det var med något ömma fötter vi begav oss hemåt.

Dagen efter, på söndagen, var det dags för Angelikas 40-årspresent och vi åkte in till Westin Hotel och restaurang Prego för deras champagnebrunch. Som alltid lika bra!

Om man som jag är ostälskare, så kan man knappt slita sig från deras ostbuffet. Enorm!

För de som gillar desserter är den buffen inte så avskräckande heller :o)

Eftersom Angelika fyllt år så fixade Michi så att hela personalen kom med tårta och vacker sång.

Vi fick också de väldigt snygga röda näsorna de har till alla födelsedagsfirare.

Att Angelika och Stanley kunde bli så snygga!!!

När vi kom hem från brunchen fick de snabbt stänga sina väskor och taxin stod redo att ta dem ut till LCCT och flyg till Langkawi och hotell Frangipani. På tisdag kväll kommer de tillbaka till oss.

Anna på fotbollsturnering i Jakarta 5-8 november

Anna har nu just kommit hem från sin första internationella fotbollsturnering, Seasac. 11 tjejer åkte i väg från Mont Kiara International School för att tävla mot elva andra internationella skolor från sydostasien. Laget skolan hade i år var det yngsta i hela turneringen.

Första kvällen, den 5 november, samlades hela laget för genomgång. Tränarna gick igenom reglerna och peppade alla att göra sitt bästa. Trötta efter en lång resdag, men så här glada för att vara iväg!
Morgonen därpå bar det iväg för att spela matcher hela dagen. Hela laget samlades lätt nervösa inför dagens första match.

Ombytta och klara var det dags för uppvärmning innan första matchen. Första dagen var matchdräkten svart och andra dagen vit.

Första dagens matcher avslutades med en vinst och tre förluster. En tuff start för detta unga lag. Anna gjorde mål! På lördagen var det dags för heldag nummer två.

Efter matcherna var det sedan dags för de obligatoriska lagbilderna.

Laget slutade som nr 8 av 12 lag. På lördag kväll var det en stor middag för alla lag och deras tränare. Det visades en power point med bilder från de två dagarna i Jakarta och pris för Most Valid Player delades ut till målvakten Emely i Annas lag. Emely gjorde också flest mål - trots att hon var målvakt. Två på frispark och ett från mål!

Här är alla tjejer och killar från Mont Kiara som åkte till turneringen.

På söndag morgon var det dags att ge sig ut till flygplatsen igen för att resa tillbaka till Kuala Lumpur. Hela laget hade förutom matchdräkter även sponsrats med kläder för resan.

Tillbaka på skolan var det dags att skiljas åt igen. Ett sorgligt ögonblick efter som vissa kommer att flytta eller gå ut skolan till sommaren och laget splittras. Brook, som var lagkapten, tyckte att detta laget var det bästa hon spelat i. Efter resan hade inte alla bara ont i benen, utan även i magen efter att ha skrattat hela tiden :o)

Det är bara att sikta på att komma med nästa år igen.

På konsert i KL

I dag, söndag, var det konsert med Malaysian Philharmonic Orchestra i konserthallen nere vid KLCC. Detta är bara andra gången jag har varit där. Det är en jättefin hall och det är ju helt galet att vi inte har kommit iväg oftare! Nu var vi ett gäng tjejer och Robert som tagit Karins biljett, som var och firade Gunilla B lite i efterhand. Karin var hemma och förberedde mat inför lunchen hon skall fixa för ambassaden som har en grupp EU-delegater på besök. Hedersamt uppdrag! Med tanke på hur god hennes mat alltid är så kommer hon fixa det galant!

Denna gång var det barockmusik på programmet och en svensk tjej, Malin Christensen, var med och sjöng opera. De spelade bland annat Air av Back, varpå alla svenskar fick ett litet leende på läpparna och tänkte på Beppes godnattstund. Konserten höll på i cirka två timmar inklusive paus.

När vi tog hissen ner till garaget efteråt frågade en malaysier var vi kom ifrån och vi sade naturligtvis Sverige. Hans svar var då : Åh då kanske någon heter Blomqvist! Först förstod vi ingenting, men sedan kom insikten! Stieg Larssons bok Män som hatar kvinnor låg på 5-i-topp-listan här och huvudpersonen heter...Blomqvist. Tala om genomslag! Man upphör aldrig att förvåna sig :o)

På kvällen landade en mycket trött men lycklig tjej efter en hård fotbollshelg. Intensiva dagar med fotboll och massor av kul med alla kompisarna. Vi fick mysa med middag sedan väntande datorn med både historieprov och Värmdö distans.

Första lektionen på moppe

Idag var det dags att för första gången köra moped själv. Åkte till körskolan som heter Safety Driving Centre, SDC, och som ligger alldeles mittemot PJ Hilton. Det var rätt så roligt när jag kom dit för instruktören tittade på mig och sade: " You know how to ride a bike, right?" och jag kände mig lite frågande inför detta. Tänkte - varför tror du jag är här? För att jag INTE vet hur man kör en moppe...!!!

Killen såg helt chockerad ut. En människa som kommer som inte kan köra. Vad är detta? Han fick släpa sig bort till en moppe, visade mig på 0,2 sekunder hur man startade, växlade, gasade m.m. och pekade bort mot en bana. "Nu kan du köra en timme". OK, det var bara att bita ihop och försöka. Problemet är att man antagligen kör för långsamt för det gick rätt vingligt och 10 km i timmen kändes ändå som en svindlande hastighet. Kommer ihåg att det var precis likadant när jag körde bil första gången.



Banan börjar med att man skall in i två snäva rondeller och köra runt som en åtta, därefter kommer man ut på en raksträcka där man skall upp på en smal ramp som är ca 20 cm bred och 20 m lång. Hur många gånger ramlade jag ner från den, tror ni???? Kom väl halvvägs som längst.
Sedan kom nästa raksträcka med koner utsatta som man skulle zickzacka sig fram emellen, sedan ett par raksträckor att träna växling och bromsning innan man var tillbaka vid starten.

Det där att släppa gasen när man skulle fotbromsa, samtidigt som man krampaktigt höll i sig i styret = gasen, var väl inte jättelyckat varje gång, men efter denna min första timme tog jag mig i alla fall runt banan utan några skador på mig eller mopeden, förutom rampen då...

Efter en timme blev jag invinkad och min första lektion var slut. Instruktören föreslog att han skulle boka in uppkörningen om ett par veckor för då hann jag ju sex lektioner till. Jag kan erkänna att jag nog såg ut som ett UFO för jag kände det mer som om jag skulle behöva sextio lektioner till :o) Uttryckte mig lite diplomatiskt om att vi kanske kunde avvakta lite med datum för testet tills jag provat ett par gånger till.

Nu förstår jag varför mopedisterna kör som de gör...!! Nästa lektion blir nästa vecka.

En vanlig vardag i KL

I går, 4 november, hade barnen halvdag i skolan. Fredrik hängde med kompisar hem och jag och Anna åkte till 1 Utama shopping center och myste. Käkade lunch tillsammans, gick in och ut ur affärer och givetvis blev det en liten kasse från...Forever 21, självklart. Alltför sällan vi har en sån tjejmysdag. Det blir alldeles för mycket läxor, sport, kompisar och alldeles för lite mamma, helt enkelt :o)

I morse skjutsade jag Anna och Fredrik plus en stor resväska till skolan. Anna skall iväg med skollaget i fotboll och spela en turnering, Seasac, med 11 andra internationella skolor från Thailand, Indonesien, Myanmar etc. Vilken otroligt häftig grej att vara med på! Turneringen är i Jakarta så efter lunch idag bar det av ut till flygplatsen och sedan iväg. Nu blir det två dagar fulla av matcher och hemkomst på söndag kväll. Mer rapport och foto kommer efter helgen.

Var och lämnade tillbaka Beyoncé-biljetter idag. Är lite trött på att alla stora konserter ställs in. I våras skulle vi sett Rhianna som då hamnade i bråk med sin pojkvän och ställde in Asienturnén. Nu är Beyoncés konsert uppskjuten, men det är lika bra att lämna tillbaka biljetterna och köpa nya om hon kommer för det tar 1,5 månad innan man får tillbaka pengarna... Snabba är de inte!

Åkte också till en körskola idag och har nu anmält Anna till att ta bilkörkort. Här får man ta körkort när man är 17. Hon kan börja med teorin nu och göra klart det provet. När hon sedan fyller 17 i februari så får hon gå en sextimmarskurs i hur man fixar med bilen och sedan blir det körlektioner. Man får börja väldigt försiktigt inne på ett område och det ser ungefär ut som en bana på Legoland.

Även jag skall nu vara lite djärv och ta körkort för lätt mc, så att jag också kan köra vår lilla vespa. Jag har ju aldrig kört moppe, så detta kan ju bli lite spännande. Har alltid velat lära mig sedan jag såg de chica italienskorna i Rom fräsa omkring i sina dräkter på en vespa. Nu har jag ju tid, så det kan vara kul att lära sig. Michis brinnande intresse nu är ju vespan, så det är ju kul om vi kan ut och åka tillsammans :o)

Resten av dagen nästan var det Swea styrelsemöte hemma hos Cilla, med god lunch.

Nu pluggar Fredrik till prov i naturvetenskap och matte, Anna är i Jakarta och Michi i Tyskland så då finns det lite tid till att sitta framför datorn! Thelma pysslar i köket och middagen är snart klar. Tror vi får tacos idag. Hur bortskämd på en skala är man...??? Jag njuter varje dag!

Mizan på Riblee´s

Vi har just kommit hem från restaurant Riblee´s och är fortfarande helt stumma. Idag har vi varit med om den mest generösa gest vi någonsin varit med om, om man tänker på vad en människa har att ge från.

Vi skulle gå ut och äta söndagmiddag och bestämde oss för Riblee´s där vi varit många gånger tidigare. Jag har ju i en tidigare blogg skrivit om en av servitörerna som jobbar där, Mizan från Bangladesh, som inte kunde skicka hem tillräckligt med pengar för att rädda livet på sin sjuka mamma. Det är lätt att vara cynisk ibland och tro att folk säger sådana saker för att de vill ha något av oss, mer dricks, ja vad som helst.

Varje gång vi kommit till restaurangen har Mizan alltid hjälpt oss och vi har alltid småpratat lite, som man så ofta gör. Att ta sig några extra minuter och se människan som står framför en anser ingen av oss vara något speciellt, utan helt naturligt.

När Michi och Fredrik var på restaurangen för ett tag sedan frågade Mizan var vi andra var. Han vill gärna komma och laga mat från Bangladesh som tack för att vi är snälla mot honom. Vad har vi egentligen gjort som är så fantastiskt?

Idag, när vi åt vår middag, med mat och vin, och det här är inte den billigaste restaurangen, till och med vi kan tycka att det är lite dyrt, men värt det för att det är så gott, så sade Mizan att han ville bjuda oss på middagen. Kostnaden för vår middag motsvarade säkert 40 procent av hans månadslön. Vi ansåg självklart att vi absolut inte kunde ta emot det. Han skall ju dessutom skicka pengar hem. Han har jobbat här i fyra år och har jobbat varje dag sedan han kom. Inte för att han måste, men för att han inte har så mycket annat att göra och för att skicka pengar hem. Att han då skulle betala för oss kändes helt hemskt. Han sade att det var för att han tyckte att vi var som hans familj här i Malaysia och att han ville glädja oss. Mig kallar han "Mom".

När jag gick fram till honom för att säga att alla desserter vi får efter varje middag mer än väl är generöst nog och att vi inte kan ta emot middagen, så sade han att det tyvärr var för sent. Han hade redan betalt notan. Dessutom fick vi dessert även denna gång.

Det bästa vi lär oss här är att varje människa är unik i sitt och att vi skall vara ödmjuka inför varje människa vi möter. Det vi var med om idag är så svåröverträffat. Vad skall vi någonsin kunna göra för att återgälda detta? Vi är stumma och otroligt tacksamma för att ha fått uppleva detta!!!