Dags att resa hem... eller inte

Vi vaknade till den varmaste dagen hittills, hela 38 grader. Packade ihop det sista och traskade iväg med våra väskor mot Tower Bridge och över.

Fin utsikt mot Butler´s Wharf på andra sidan där vi spenderat en del tid den här gången.

På andra sidan hittade vi ett mysigt kafé alldeles vid en liten hamn. Här blev det ett stopp för att återhämta krafterna.

Vi hade tänkt lämna av väskorna hos Fredrik men tiden gick och vi bestämde oss för att åka direkt till Paddington och vidare mot Heathrow. Fredrik skulle ju komma till Sverige redan i morgon så vi skulle ju ses snart ändå. På Paddington blev det en kaffe på Starbucks för att fördriva tiden lite.

Ute på Heathrow gick de runt med en glassvagn och delade ut till passagerare för det var så varmt.

Det blev några timmar i loungen och vi köpte en kortlek. Behöver jag säga att jag vann med det här!

Vårt plan skulle komma upp på tavlorna 18.35 men inget hände. Helt plötsligt kom det upp att det var försenat till 21.50. Suck! Gaten skulle visas 20.45. Inget hände. Jag gick bort till British Airways disk där kön var jättelång. Det var bara att ställa sig sist. Helt plötsligt kom beskedet att planet var inställt. Inget besked om varför. Alla skulle gå till gate A12 för att slussas vidare till Arrivals och hämta ut sina väskor. British Airways skötte allt såååå dåligt. Vi fick inga besked. När vi frågade om hotell fick vi till svar att deras hotell var slut så vi fick ordna det själva utanför med en budget på 100 pund per person och natt. Helt plötsligt plingade det till i telefonen och vi hade blivit ombokade - tills på lördag! Då skulle vi missa hela middagen hemma som vi ordnat för Fredrik. Funkar inte!

Ringde Anna som kunde sätta sig vid en dator och hjälpa oss med biljetter. Allt var fullbokat. Till slut hittade hon två biljetter med SAS för 4,000 kronor per person en väg i morgon kväll. Landar vid midnatt. Madeleine kommer till Centralen 19, Louise till Landvetter 20:50 och Fredrik landar 19.05. De får försöka ta sig ut själva till Rörtången med hjälp av någon snäll granne som kanske kan hämta.

Utanför fanns hotellbokningsställe men alla deras rum var slut. Vi fick tips om en websida som hette hotelstonight och fick tag på ett rum på Radisson vid flygplatsen. Gick ut för att ta en taxi dit och blev utskällda av taxichauffören som väl tyckte att han fick en för kort körning. Jag visade upp vår bokning på min telefon och fick kommentaren: Why do you show me a fucking picture. There are 20 Radisson in London. Where are you going? Trevligt. Särskilt som det tydligt på min bild stod Radisson Blue Heathrow...

Väl framme vid hotellet kom vi in och fick höra att de varit fullbokade i timmar så vår bokning fanns inte. När vi bokade så stod det att den var ej återbetalningsbar så det här blir ju spännande att få till. Våra humör var i botten nu. Radisson tipsade oss om att fortsätta gatan fram där det fanns flera hotell. Nästa var Marriott och vi kom in och fick det sista lediga rummet. Tre killar kom in efter oss och då var det fullt. Vi hade ju kunnat åka till Anna men orkade inte ta oss hela vägen in till stan igen.

Restaurangen var stängd, klockan var nu redan elva på kvällen. Som tur var hade baren italiensk mat och Michi kom tillbaka med öl, vin och en fantastisk bricka med charkuterier och godsaker. Nu var det bara att äntligen luta sig tillbaka, inse fakta att vi inte skulle komma hem förrän 24 timmar senare och att det inte fanns mycket vi kunde göra. Framåt ettiden somnade vi sött i vårt rum. Det skall bli spännande att se vad vi får tillbaka från SAS. Två hotellrum bokade, nya flygbiljetter, taxiresor och mat. Utlägg på över tiotusen kronor på grund av ett inställt plan. Vi pratade om att vi klarade ju allt för vi är så resvana och äldre med pengar på våra kort. Hur hade det varit om t.ex. Nicole rest själv till kusinerna i London och allt detta strul hade hänt utan någon hjälp från British Airways. Man vill inte ens tänka tanken!