Sweas kräftskiva 4 september

Så var det äntligen dags efter mycket planering och fixande, årets Sweahöjdpunkt, kräftskivan. Klockan halvsex tog Linda Nord, Jeanette och jag en taxi ner till ambassadens residens för att börja förbereda. Där träffade vi också Maria Harkins och Elisabet Sjöblom samt Jenny Isaksson med pojkvännen Daniel.

I stället för att ha fördrinken i hallen när alla kommer in satte vi upp ett bord i vardagsrummet. På så sätt slapp vi att få så mycket köbildning när alla kom.

Augustine och hans syster hade fixat dukningen. Augustine har ju jobbat på residenset i 16 år tror jag och är van vid svenskarna och deras kräftskivor. Anette övervakade de sista detaljerna.

Så började gästerna komma och Per-Arne och Anette välkomnade alla gäster till sitt hem. De tillträdde som ambassadörspar efter Helena och Patrik för bara en månad sedan och Per-Arne har bara varit några dagar i KL sedan dess, så det blev många nya ansikten.

Förra året blev så mycket snittar och drinktilltugg över så i år var det flera som gick runt med brickorna och bjöd. Här gör Maria H en insats. Hon har egen cateringfirma så hennes snittar var säkert jättegoda!

Elisabet Sjöblom hade också kommit tidigare och hjälpt till och Maria Norstedt fick vara kvällens fotograf.

När alla hade kommit hälsade Per-Arne alla välkomna och höll ett litet tal om kräftan. Tydligen var det först under Erik XIVs tid som man började plantera ut kräftor och äta det.

Så var det dags att sätta sig till bords. I år blev det en enkel bordsplacering med sönderklippta kort. Ett par kort hade med takfläktarnas hjälp blåst bort, men till slut hade alla fått varsin plats att sitta på. Totalt blev vi 54 personer i år. Förra året var vi över 80 personer, men många har flyttat. Vi fick lite bättre plats i år också.

Innan man fick sätta sig och börja äta var man tvungen att ta på sig all attiraljer. Snygg blir man!

I år hade vi ingen toastmaster utan alla åtta borden fick ta upp sånger som de ville och det tror jag att de flesta borden gjorde. Det blev många stämmor och ibland i kanon, inte alltid vackert, men direkt från hjärtat. Gunilla Berglie försökte här leda "Knö dig in" i ett lite snabbare tempo än den först togs upp i. Tyvärr var nog inte publiken så hörsam :)

Kräftor var det gott om och Peter hade sponsrat dem i år också. Denna gång hade vi fått med Emborg också som hade skänkt all ost och allt smör. Perfekt!

Under middagen frågade Patrik Nord som satt vid mitt bord om han fick önska min Sweasång och det fick han ju så klart. Jag skrev texten till vår invigning 2004 och det är en lätt raljerande sång om det hårda livet vi lever här i Malaysia. Melodin är "Den blomstertid nu kommer".

Texten går så här:

"Jag ligger här vid poolen och väntar på mitt glas,

med parasoll och sprit i, det skall smaka kalas.

Jag är så utarbetad, har stressat så idag,

först golfklubben på morron´och lunch i vänners lag."

" Imorgon blir det mycket, först blir det manikyr,

massage och sen frisören och kanske pedikyr.

När skall jag hämta barnen? Nej, de får maiden ta.

Då hinner jag till gymmet. Åh vad jag har det bra!"

" Semester säger många när de till Sverige far.

Förstår ej vad de menar, där ingen maid man har.

Och där i matenaffären finns ingen som mig ser,

och allt det som jag handlat, ej någon packar ner."

" Nej, tacka vet jag KL, med varje färdig lunch

och för att bryta mönstret vi tar champagne brunch

och sen vi bokar resor till världens alla hörn

och han som står för pröjset, han kallas direktörn."

" Och vi tar gärna på oss att göra ditt och datt,

för vi gör inget själva, nej, det gör maiden glatt.

Och nu så är vi bjudna till ambassadens residens

och jag har blivit bjuden för min enorma intelligens"

Blygsamt, va!!!

Efter att ha låtit oss väl smaka var det dags för efterrätt och kaffe. Tidigare har vi köpt dajmtårtor från Ikea, men Anette erbjöd sig att baka så vi fick jättegod hembakt kaka.

Så följde dans för de som ville och i år var Emelie Holm DJ. Förra året var den vi hyrt inte bra och Emelie erbjöd sig och hon var jätteduktig. Det är ju alltid svårt att tillfredsställa alla när åldrarna varierar mellan 25 och 65, men hon klarade det riktigt bra! Klockan ett kom skolbussarna vi beställt för att köra hem dem som önskat det. 4 små skolbussar forslade hem 32 personer till PJ, Damansara och Mont Kiara.

Vi skrattade gott åt skylten som satt i bussen. Alla talar engelska här, men språkbruket lämnar väl en del övrigt att önska. Den bästa är "students must keep body parts inside bus". Låter som om de skulle hugga av ett ben och sticka ut det genom fönstret. Aja baja!!!

Så var jag hemma vid tvåtiden, med ömma fötter efter höga klackar hela kvällen. Hade haft det så roligt! Det var bara stackars Michi som inte kunde komma med, men han hade det förhoppningsvis bra hemma på konferensen också :)